DEBATT Palestina var det heliga landet i Bibeln. Palestinier och judar är bägge semitiska folk, och arabiskan och den moderna hebreiskan är närbesläktade språk. Inspirerade av sionismen köpte judiska invandrare jord i Palestina för att förverkliga drömmen om ett judiskt nationalhem. Vid andra världskrigets slut var de rätt många.
FN föreslog, påverkat av att sex miljonerna judar mördats av Hitlerregimen, en uppdelning i en judisk stat på 55 procent av ytan och en palestinsk stat på resten. Jerusalem skulle bli ett internationellt område. Det blev ett krig där Israel vann. Vid vapenstilleståndet hade Israel 77 procent av ytan. De palestinier som bott där fördrevs. Många lever nu som statslösa. De få som blev kvar miste rätten till sin jord.
Staten Israel har i dag 8,5 miljoner invånare, varav en femtedel är arabisktalande muslimer, kristna eller druser. I hela det gamla Palestina finns ungefär lika många palestinier som judar, men palestinierna har större befolkningstillväxt genom att fler är yngre. En försoning var nära när Osloavtalet undertecknades 1993. Ockuperade områden skulle återlämnas och man skulle följa FNs resolution 242 för fredsarbetet. PLO, den palestinska samarbetsorganisationen erkände Israels rätt till existens som stat. Den palestinska myndigheten inrättades. Det blev hatkampanjer. Islamister gjorde självmordsattacker mot civila med israeliska vedergällningar. Två år senare sköts premiärminister Rabin av en ung judisk fanatiker. År 2000 byggdes muren mot Västbanken.
Politiken efter detta blev högerinriktad. Ariel Sharon tågade med en beväpnad grupp upp på Tempelberget, där Al-Aqsa-moskén är byggd på ruinerna av det tidigare judiska templet, och dit judar inte släpps in av den palestinska stiftelse som förvaltar området. De kan bara komma till Klagomuren, som är en rest av templet. Det blev upptakten till andra intifadan, ett allmänt uppror av palestinierna. Det blev blev bemött med så mycket våld att hotet om en tredje intifada låter förfärligt, som svar på Trumps avsikt att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.
Palestinierna lever i dag i ett slags apartheid, med mycket usla levnadsvillkor. I Jerusalem är de hopträngda i gamla staden och får inga byggtillstånd, trots att de är 40 procent av invånarna, medan staden snart är helt omringad av nya israeliska bosättningar på konfiskerad mark. På Västbanken har nya bosättningar tagit en stor del av marken. De palestinier som är tvungna att försörja sig med att arbeta inne i Israel blir trakasserade, efter öststatsmodell, med att få vänta ibland flera timmar för att passera gränskontrollen. Bosättningarna på Västbanken är förbundna med Israel med vägar som bara israeler får använda.
Den tvåstatslösning, med ett Palestina och ett Israel som fram till nu har varit modellen för att få fred, ter sig alltmer orealistisk med så lite av marken på Västbanken kvar i palestinsk ägo. Regeringschefen Benjamin Netanyahu, militär och högerpolitiker, har effektivt stoppat all försoning mellan palestinier och judar. USA gör detta möjligt med sitt ensidiga stöd för Israel.
Skl det bli fred behöver Europa agera och kräva rättvisa. Jerusalem borde bli det internationella område som var tänkt från början. Staden är så symbolisk viktig för både judar, kristna och muslimer. En lockande tanke är då att flytta FNs högkvarter dit från New York.
