Han gör precis som många andra, äter kött i stort sett varje måltid trots att fler och fler rön säger att vi inte borde det. Det är tack vare Henriks son Limpan, som tycker att Henrik äter för mycket kött och hycklar med det, som en utmaning tar form. Hoppet står till att Henrik, om han lär känna och förstå ett djur, sedan inte ska kunna döda och äta upp det.

Det är där i utmaningen ligger. Om han kan lära känna ett djur och ändå klarar av att göra det är är han beviljad att fortsätta konsumera kött. Om inte är ”straffet” att bli vegetarian för resten av sitt liv.

Det låter snarare som en belöning men för denne högkonsumerande köttätare, som verkar ha intalat sig att det är manligt att äta kött, är det ett straff. Upplägget med en utmaning för att vakna till är bra.

Något jag själv påtalat många gånger: ska du äta kött ska du åtminstone kunna se hur djuren som föds upp har det, se baksidan. För det kommer också att ingå i serien på tre avsnitt. Det blir prao i ett slakteri för att se hur industrin ser ut. Slakt tillsammans med det förra, att lära känna det du äter, borde rimligen vara grundkurs för dem som vill äta djur.

För vad är det för skillnad på att äta hund, katt, gris, ko …? Ingen om du frågar mig, ändå skulle de flesta i Sverige aldrig kunna tänka sig att äta en hund, men trycker utan minsta eftertanke i sig mängder av andra djur. Hur är det möjligt?

Ungdjur slaktas

Detta kommer de in på i första avsnittet, där Henrik blir ägare till två stycken grisar som får namnen Victoria och Madeleine. Vi serveras vansinnigt gulliga grisbilder som kryddas med fakta som bland annat berättar att grisar kan leva i tio år men i industrin slaktas de efter sex månader.

Och skyll inte vår djurkonsumtion på att vi valt att äta de djurarter som är dumma, för så är det inte. ”Säga vad man vill om grisar med de är fan intelligenta” konstaterar Henrik efter en tid med sina nya husdjur.

Men även om fallet vore så att vissa djur vore dumma, ger det oss rätten att äta dem? Vad säger det om oss människor i så fall? Och hur är det med vår egen relation till djuren, oavsett intelligens? Dålig skulle jag vilja säga, det är först när du efter att ha utsatt dig för det Henrik utsätter sig för som du kan inse vad det är som maten består av. Eller är.

Henrik säger själv att han har gått förbi köttdisken otaliga gånger men att det är som att Vickans och Maddes andar svävar över den nu. Det är exakt detta som de flesta inte reflekterar över. Vad de äter. Det är faktiskt djur, inte bara ingredienser.

Motsägelsefullt

Det är en obegriplig motsägelsefullhet att vi älskar våra husdjur och lägger mer och mer pengar på dem men samtidigt äter mer och mer kött, i dag mer än någonsin. Sedan mitten av 1980-talet har köttkonsumtionen per person ökat med 50 procent. 2016 steg köttkonsumtionen till nya rekordnivåer.

Kan ett program som detta bidra till att vända utvecklingen? Förhoppningsvis öppnar det ögonen på några. Med en folkkär person som Henrik Schyffert finns det chans att fler än bara de som redan är införstådda med dessa fakta och etiska tankar kan börja tänka till. För ska vi nå en ändring behöver vi nå utanför denna sfär av redan invigda och detta kan kanske vara en väg. I synnerhet som det faktiskt är riktigt underhållande. Jag skrattar högt flera gånger, även om det inte direkt är Solsidan-humor så levererar programmet på ett humoristiskt sätt.

Det är positiva reflektioner vi behöver, pekpinnar och domedagsprofetior bidrar inte till livsstilsförändringar. Men det är förändringar vi behöver nu och det är inte särskilt svårt att äta vegetariskt.

Som Henriks vän Josephine Bornebusch uttrycker det när han undrar hur han ska göra: ”bli vegetarian – hur svårt är det?” Inte svårt alls faktiskt. Hur och om Henrik ska lyckas återstår att se.