Förra veckan presenterades de konstverk som ska pryda stationerna till Västlänken. Mest uppmärksamhet har konstverket vid Korsvägen fått, som inte är något konstverk i klassisk bemärkelse utan en livs levande person. Projektet kallas för ”evig anställning” och innebär att en person kommer att anställas för att vara på plats vid Korsvägens station under resten av sitt liv (eller tills hen väljer att gå i pension eller säga upp sig).
Vad personen förväntas göra är ovisst, i den mycket speciellt utformade platsannonsen står det till exempel: ”Vi tror att du vill skapa, vara med, ta en ton, dra en vits. Tack för det!” och ”Vi tror att du är ett event. Ett event i eventet. Mitt i. Där står du! Tack för det, tack för att du står där!”
”Konstverket ska öppna tanken för det som konceptet handlar om. Det vill säga vad en anställning är, hur anställningar ser ut i dag, och hur de kan se ut i framtiden”, förklarar Lotta Mossum, som är curator på Statens konstråd, i Expressen och berättar också att de kommer installera en stämpelklocka och ett omklädningsrum på stationen.
Det är lätt att se konstverket som en kommentar till arbetslinjen där det viktigaste tycks vara att vi hålls sysselsatta, att vi jobbar oavsett med vad. Samtidigt som politiker från höger till vänster ropar ut sitt arbetsmantra pågår en ständigt ökande automatisering och robotisering. Forskarna är oense om hur många jobb som kommer försvinna, men att vi kommer få dela på färre jobb i framtiden tycks de flesta vara överens om.
Frihet kan vara någonting skrämmande. Inte minst från politiskt håll verkar många vara livrädda för att vi ska få för mycket frihet. Vi har redan sett många så kallade arbetsmarknadsåtgärder varav Fas 3 torde vara den mest ökända. Gemensamt för många av dessa åtgärdsprogram är att de som gått in i dem ofta fått utföra helt meningslösa uppgifter. Men arbetsmoralen måste ju upprätthållas, hur skulle det annars se ut?
Alternativet att bara ge människor pengar utan något krav på motprestation anses fortfarande kontroversiellt. Trots att vi utan tvekan skulle ha råd med det. I relation till Fas 3-jobb känns den eviga anställningen på Korsvägen riktigt lockande. En måste förvisso vara på plats åtta timmar om dagen men en har i alla fall friheten att göra vad en vill med sin tid där.
Eviga anställningar är annars något utdöende. Samtidigt som jag läser om det här lyssnar jag också på en radiodokumentär om hur brevbäraryrket har utvecklats de senaste hundra åren. Från att ha varit ett ganska fint ansett statsmannayrke där de anställda bar uniformer och arbetade hela livet på samma ställe ses det i dag av de flesta som ett tillfälligt kneg som en jobbar med i några år i jakt på något bättre.
I programmet intervjuas också en arbetslivsforskare som konstaterar att kortare anställningar blir vanligare och vanligare, för tjugo år sedan var den genomsnittliga tiden för hur länge en stannade kvar på samma arbetsplats 10,8 år, i dag är den 8,6 år.
Det är många som med rätta är kritiska till den här utvecklingen där vi förväntas hoppa mellan olika jobb. För de flesta skapar det en otrygg tillvaro där det blir svårt att planera ens för morgondagen och absolut inte för några år framåt.
Samtidigt tycker jag inte att den gamla tidens jobb, där de flesta stannade kvar på samma arbetsplats hela livet, heller var idealt. Det skapade visserligen en trygghet, men var det fritt? Jag tror att det är utvecklande för människor att göra många olika saker under sin livstid, men för den sakens skull ska vi inte behöva känna rädsla och oro för hur vi ska klara oss.
Det måste vara möjligt att kombinera en trygg och flexibel arbetsmarknad. Ett sätt att lösa det på är att ge en grundtrygghet till alla som gör att vi vågar söka oss vidare och inte stannar på ett jobb som vi egentligen inte trivs med.
Så kan vi jobba med det vi vill, så mycket vi vill och slipper meningslösa hittepå-jobb.
