Glöd – Leo Rudberg

Denna krönika handlar om något mycket märkligt: det faktum att statens högsta ämbete inte tillsätts genom val, utan genom förlossning. Kungen har makt, och hans barn kan vänta sig samma makt endast genom turen att födas i rätt ätt. En ätt som fått rätt att styra landet endast genom historiska sammanträffanden och uråldrigt förtryck.

Styret har regeringen tagit över, men monarken har fortfarande en inte obetydlig politisk roll som ordförande i Utrikesnämnden. Till detta har hen en stor makt över dagordningen. Detta tydliggörs varje gång kungen uttalar sig politiskt, om allt från Brunei till vargjakt. Därtill kan monarken inte åtalas. Allt detta är orimligt. I en anständig demokrati råder likhet inför lagen och allas lika rätt till inflytande.

Pengarna då? Det går givetvis att kritisera apanaget, de 137 skattemiljoner som kungen förfogar fritt över – ett statligt lyxbidrag rakt till överklassen. Emellertid är pengarna inte huvudsaken.

Även om monarkin i strikt ekonomiska termer vore en vinst för Sverige – vilket är möjligt; kungafamiljens PR-effekter (såväl positiva som negativa) går knappast att beräkna exakt – skulle det inte vara ett hållbart argument för monarkin.

Statsskickets utformning är en fråga om principer, inte om pengar. Annars vore de hundratals miljoner staten lägger på offentliga val ett argument mot demokratin.

Principiellt viktig är dock den medeltida islamofobi som är inskriven i successionsordningen, grundlagen som berör monarkin. Där krävs att monarken ska bekänna sig till – och uppfostra sina barn och barnbarn i enlighet med – ”den rena evangeliska läran” enligt den ”augsburgska bekännelsen”. I denna augsburgska bekännelse – en skrift från 1500-talet – fastslås att kristna ska ta avstånd från ”muhammedaner”, alltså muslimer. Om Carl XVI Gustaf ska följa den svenska grundlagen måste han därmed ta avstånd från de hundratusentals svenskar som tror på islam. Estelle ska indoktrineras i samma avståndstagande.

Detta är bisarrt. Principiellt är det fullständigt oacceptabelt att grundlagen kräver en islamofob statschef. Även ett mildare religionskrav vore en inskränkning både i kungafamiljens religionsfrihet och i statens sekulära natur.

Detta faktum stödjer visserligen främst ett avskaffande av monarkins religionskrav snarare än ett avskaffande av monarkin som sådan – men om vi nu ska uppdatera statsskicket i enlighet med demokratiska principer, varför inte följa dessa principer fullt ut och avskaffa monarkin?

Rojalisterna hävdar att vi behöver en symbol som enar en politiskt splittrad nation. Detta är nationalistiskt strunt. Nationell enighet har inget egenvärde i en demokrati; fredliga konflikter är oundvikliga.

Vad är då alternativet till monarki? Inte nödvändigtvis USAs system. Vi kan ha en maktlös, ceremoniell president – eller som första parlamentariska demokrati i världen välja att helt avskaffa statschefsposten, som Mats Lindberg, professor i statsvetenskap, föreslagit. Alternativ finns. Monarkin både kan och bör avskaffas.