För ungefär 15 år sedan, när krogutbudet såg helt annorlunda ut, gick jag och mina kompisar gärna ut på östasiatiska restauranger. Favoriterna var Malaysia vid Lilla Bommen, Thai Shanghai i Haga och Lai-wa i Vasastan. Det var restauranger som kunde erbjuda både tofu och tempeh, vilket var anledning nog att ropa hurra.

I kväll bestämmer jag och mitt sällskap oss för att göra ett återbesök på kinesiska Lai-wa på Storgatan. Vi minns den buddistiska tempelgrytan som en riktigt trevlig anrättning. Nu vill vi undersöka om den fortfarande står sig i konkurrensen med det som år 2017 kan liknas vid en smärre matrevolution. Kartan har ritats om. Den som inte står pall och hänger med i svängarna, kommer mista sina vegangäster illa kvickt.

Lai-wa ligger nära Vasa–Viktoriakorsningen, men positionen är, trots sitt centrala läge, en aning undanskymd. Vi minns lokalen som ganska spartansk och tyst. När vi kliver in får vi det första minnet bekräftat. Lai-wa är en enkel restaurang med ett tiotal bord, utan större mysfaktor. Avhämtning tycks vara en stor del av ruljansen.

Men tyst är det inte, utan i högtalarna spelas klassisk kinesisk musik, vilket känns gemytligt. Två sällskap sitter vid borden bredvid, men ändå känns det lite ödsligt.

Vi får ett soffbord längst in i lokalen och menyer i våra händer.

Det finns Szechuantofu, wokrätter med flera såser och nudelrätter med olika sorters svampar. Vi vill inte båda välja den buddistiska tempelgrytan, så jag passar på att testa en annan rätt: vegetarisk wok i satésås med glasnudlar. Jag gillar nudlar mer än ris. När vi beställer frågar jag för säkerhets skull om allt är helt veganskt, men det visar sig att rätterna innehåller ostronsås så vi får beställa utan. Vi får in dryck och väntar lagom länge på maten.

Det går upp för oss att tempelgrytan och min wokrätt är ganska lika till sin karaktär och jag ångrar att jag inte valde tofu à la Szechuan. Tempelgrytan beskrivs med texten ”wokade exotiska grönsaker som kinesiska svampar, minimajs, guldnålssvampar, vattenkastanjer, ingefära, kinesiska öronsvampar, kinakål med mera på glasnudlar i sojasås” och det låter lite mer spännande än vad det är. Eller så är det vi som haft en idealiserad bild av rätten.

Eller, ett tredje alternativ: vi kanske av misstag ätit med ostronsås tidigare och utan den förlorar rätten all sin karaktär. Men vi tror inte riktigt på den idén. Rätten är inte så vass som vi hoppats på.

Grönsakerna är förvisso perfekt tuggiga, svamparna lite roliga och såsen skönt kletig av det som förmodligen är arrowrot. Och det finns en tydlig smak av ingefära, men i övrigt är det tyvärr ganska smaklöst. Min egen rätt, som är snarlik men utan de trevliga svamparna, är om möjligt ännu mer smaklös. Kan det vara så att ostronsås är en så fantastiskt viktig ingrediens trots allt?

Vi funderar på det när vi drar oss hemåt. Kinesiska restauranger i Sverige har en del att jobba med, när det kommer till det vegetariska. Det är synd, med tanke på vilket fantastiskt vegoland Kina faktiskt är, med alla sina regioner som satt sin särprägel på både tofu och grönsaker. Mer komplexa smaker vill vi ha. Då kommer vi gärna tillbaka.