En kvinna griper tag om ett ben och drar med sig ett av sina få kvarvarande får. Familjens enkla bostad gjord av pinnar och tyg står mitt i det buskiga landskapet några kilometer från staden Dolo Odo i sydöstra Etiopien nära gränsen till Somalia.
– När all min boskap har dött kommer vi att bege oss till ett läger i staden, säger den somalisk–etiopiska nomaden, som måste hantera effekterna av den senaste torkan som drabbat Afrikas horn.
I Somaliregionen i Etiopien där invånarna är etniska somalier och etiopiska medborgare finns det 264 läger med 577 711 internflyktingar, enligt en undersökning gjord mellan maj och juni i år av Internationella migrationsorganisationen, IOM.
– De som har förlorat allt – det enda de kan göra är att ta sig till en plats där statligt bistånd som mat och vatten distribueras. De har inga möjligheter att klara sig själva längre, säger Charlie Mason, som tidigare arbetade vid Rädda barnen i Etiopien.
Det stora antalet drabbade innebär att regeringen är pressad – på många platser rapporteras att det inte finns någon tillgång till mat – och därför finns ett stort behov av internationellt bistånd. Men det internationella biståndet är ofta mer anpassat till de människor som korsar nationsgränser.
– Det är de flyktingarna som får den globala uppmärksamheten, särskilt om det finns en pågående konflikt. Flyktingar som drivs på flykt inom landet till följd av extrema väderfenomen får inte samma uppmärksamhet, säger Hamidu Jalleh som arbetar vid FN-organet Ocha i regionen.
Internflyktingar är bara en av de humanitära utmaningarna för de som arbetar med att hantera torkan i Somaliregionen i Etiopien. Enligt hjälporganisationer kommer 2,5 miljoner människor att behöva matbistånd mellan juli och december i år. Andra rapporter gör gällande att det kan handla om 3,3 miljoner människor.
Situationen förvärras av att humanitära organisationer redan är hårt belastade av långdragna kriser i Jemen, Somalia, Sudan och Nigeria.
– På grund av bristen på finansiering har vi i juni och juli endast haft möjlighet att nå ut till 1 miljon av 1,7 miljoner i Somaliregionen, säger Peter Smerdon, talesperson i Östafrika för FNs livsmedelsprogram, WFP.
Torka känner inga gränser men internationell lag delar upp människor i flyktingar och internflyktingar. Enligt FNs flyktingkonvention från 1951 har flyktingar rätt till internationellt skydd när de passerar en gräns, medan internflyktingar förblir de nationella regeringarnas ansvar.
I utkanten av staden Dolo Odo blänker taken av korrugerad plåt i solen. I lägret bor 40 000 somalier. Flyktingarna klagar över huvudvärk och klåda till följd av värmen och berättar att den senaste månadens matbidrag har skurits ned. Men de är åtminstone garanterade den ransonen, och tillgång till vatten, sjukvård och utbildning. Inget av detta är tillgängligt för internflyktingarna som finns i ett läger i närheten.
– Vi motsätter oss inte stöd till flyktingar – de bör få hjälp eftersom de står inför större problem. Men vi är upprörda eftersom vi inte får någonting från regeringen eller från hjälporganisationerna, säger 70–åriga Abiyu Alsow där han står bland lägrets skraltiga bostäder.
Han är en av dem som drivits på flykt inom landet.
I Etiopiens Somaliregion finns den största andelen av de över en miljon internflyktingar i Etiopien som identifierats av Internationella migrationsorganisationen, IOM.
Eftersom internflyktingar är ett tecken på konflikter inom landet är regeringar försiktiga med att agera – så är också fallet i Etiopien.
– Det är bara under det senaste ett och ett halvt året som vi har kunnat börja prata om internflyktingar. Men regeringen blir allt mer öppen med hur det ser ut – och vet att det inte längre går att ignorera frågan, säger en chef för en hjälporganisation verksam i Etiopien som vill vara anonym.
Många som arbetar inom biståndet lovordar Etiopiens öppenhet för flyktingar i en tid när många västländer har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik. Etiopien har tagit emot det största antal flyktingar i Afrika – över 800 000 människor. Men många frågor återstår att besvara när det handlar om hur internflyktingar behandlas i landet.
– Det här landet tar emot miljoner dollar i bistånd – det finns så mycket bilateralt stöd, men det förekommer enorma skillnader mellan det bistånd som går till flyktingar som kommit hit från andra länder och det som går till internflyktingarna. Hur är det möjligt, frågar sig chefen för hjälporganisationen, som IPS talat med.
Läger i Siti– regionen som byggdes upp i samband med torka 2015 och 2016 är fortfarande fulla av internflyktingar. Charlie Mason säger att det inte finns någon finansiell uppbackning för att kunna ta itu med den underliggande utsattheten och hjälpa människor att komma på fötter igen.
En anledning till svårigheterna med att hjälpa de som drivits på flykt på grund av torkan är att nomaderna inte är de enda som drabbats av utarmade resurser. Förra året lade den etiopiska regeringen motsvarande 700 miljoner dollar, och det internationella samfundet stod för resten av de 1,8 miljarder dollar som behövdes för att hjälpa de över 10 miljoner etiopier som drabbades av torka som en följd av väderfenomenet El Niño.
Hittills har den etiopiska regeringen och humanitära organisationer samlat ihop 553 miljoner av de 948 miljoner dollar som beräknas krävas för att hjälpa de 7,8 miljoner etiopier som drabbats av torkan i landet.
Hjälporganisationer har tidigare varnat för att bristen på medel kan innebära stopp för matleveranser efter juli. Enligt etiopiska myndigheter har medel från Storbritannien, EU och USA tillfälligt gjort det möjligt att fortsätta med matleveranser fram till och med oktober.
