Lägg ut ett ark med nori, sprid ut ris och grönsaker. Rulla ihop, kapa och placera i en vit frigolitlåda. Håva in 100 spänn och saken är ur världen. Det är ungefär den relation många har till vegansk sushi. Tio trötta bitar maki eller nigiri, med gurka, avokado och tofuhattar. Det är billiga ingredienser som gör måltiden närmast provocerande banal.

Den ädla sushikonsten har i Sverige reducerats till snabbmat som man plockar upp från själlösa kvartershak, och för veganer har få restauranger brytt sig om att ersätta fisken med något som känns lika prisvärt. Men så måste det inte vara. Sushi kan – och ska – vara så mycket mer. Och det är jag ofantligt sugen på att undersöka.

I sociala medier har mitt öga obarmhärtigt sökt sig till bilder från en sushirestaurang som verkar spela i en annan liga. Spice sushi på Linnégatan tycks presentera popkonst på tallrik och det är något jag bara måste bevittna. Bilderna på internet med alla färger och blommor ser lajbans ut, men kan de servera något motsvarande till en vegan? Jag förnimmer hopp, även om förväntningarna är låga.

Det är en av de där kylslagna majkvällarna som vi begåvats med 2017. Det är högst motvilligt vi ens befinner oss utomhus, men promenaden längs Linnégatan är trots allt ganska kort. Vi finner Spice sushi på nummer 44 och slinker in. Det första som slår mig är att lokalen är mycket mindre än jag tänkt mig. Den är inte större än vilket snabbställe som helst. Men när chocken lagt sig, spricker mitt ansikte upp i ett nyfiket leende. Spejsigt, är det första ord som kommer till mig.

Väggarna är täckta av bildtapeter, affischer, videoprojektioner och röda ljusslingor. Man kastas genast in i något slags japansk storstadsmiljö. Kulört belysning skapar en skön kvällsstämning och de svarta, stilrena möblerna ger en fräsig känsla. Men det är ändå ganska långt ifrån det hav av neonljus som framställs på hemsidan.

Vi blir genast välkomnade av en servitör som visar oss till ett bord närmast fönstret. Han ber att få berätta om menyn och vi avbryter snabbt och frågar om det veganska. Han börjar guida oss genom rätterna och förklarar ingående vad vi kan beställa: kockens val och en rätt som kallas spice maki veggie – friterad sushi. Högintressant, tänker vi, och beställer hela rubbet.

Det finns flera förrätter på menyn, men vi nöjer oss med edamamebönor. Med den följer en skål animalisk majonnäs som vi inte hade räknat med, men vi ställer den bara åt sidan. Bönskidorna är hett smaksatta och det bränner till på läpparna varje gång man lirkar ut bönorna. Vi svalkar oss med den japanska ölen Asahi, som fyller sin funktion men smakmässigt går obemärkt förbi.

Tillfället kräver sake, varmt risvin, även om det kanske inte är min favoritdryck. Vi blir rekommenderade den billigaste i menyn, Chishima, och den ska enligt servitören inmundigas strax före huvudrätten. Han kommer fram med två små koppar och häller upp ur en minikaraff. Vi skålar och känner oss oerhört traditionella. Men gott är det kanske inte.

Trots att det spelas 80-talspop, vilket jag för all del tycker är väldigt trevligt, är det lite obekvämt tyst i lokalen. Det enda sällskapet förutom vårt består av fyra personer som tar uttrycket ”låt maten tysta mun” på största allvar. Vi fnissar lite och viskar oss igenom kvällen.

Så är det då dags. Nu ska vi få se om den veganska sushin kan matcha bilderna på hemsidan. Och det gör den. Vi får in en stor, svart planka med båda beställningarna tillsammans. Ris toppat med tofuhatt, avokado, paprika och tomat liknar det konventionella upplägget, men tillbehören vässar rätten några hundra procent. Strimlad rödbeta, picklad rättika och rädisa, wakamesal-

lad, rosa blommor och så klart wasabi förvandlar plankan till ett litet konstverk.

Den andra rätten – de friterade makirullarna – är oerhört spännande. Friterad tofu? Funkar det? Oh ja, det är riktigt kul att få något att bita i, något som frasar till, i stället för allt det kalla och klibbiga som hör sushiköket till. Alfalfagroddar som topping gör rullarna extra krispiga. Men veggie maki ensamt, utan de färgsprakande bitarna i kockens val, hade nog varit en ganska enformig anrättning. 18 bitar senare och vi är båda lagom mätta. En efterrätt hade absolut fått plats, men det finns inget på veganfronten att erbjuda. Med notan följer två lyckokakor och med deras budskap om en lycklig fortsättning lämnar vi Spice bakom oss och skriver in ännu en trevlig middag i protokollet.