Situationen för flyktingar runt omkring Sydsudan blir allt värre och i måndags skickade UNHCR ut ett pm om att situationen har blivit akut. Bara ett halvt dygn tidigare pågick en partiledardebatt i Agenda i SVT. UNHCR har än så länge bara fått in 13 procent av vad de behöver för att klara situationen 2017, samtidigt som situationen i Sydsudan fortsätter att förvärras, med konflikter, torka och svält. Med närmare miljonen flyktingar som flytt över gränsen till Uganda tvingas WFP (världslivsmedelsprogrammet) dra ner på matransonerna på grund av bristande resurser. Men debatten i Agenda, som hade migration och integration som första punkt, handlade ju inte om det. Den handlade inte heller om situationen i Syrien, Afghanistan eller ens Turkiet. Resten av världen var så ointressant för redaktionen på Agenda att inte ens klimatfrågan fick plats, trots rekordlåga arktiska isnivåer och globala temperaturer som ligger i närheten av fjolårets rekordnivåer.

Nej, tonen för debatten sattes redan i en av programledarnas första frågor: ”Stefan Löfven,” säger Mats Knutson, ”är du inte orolig att det kommer att leda till en ökning av antalet asylsökande?”. Angående slopandet av id-kontrollerna på danska sidan av gränsen. Det fanns partiledare som försökte diskutera bredare, som Jonas Sjöstedt, som förklarade att vi säljer vapen till Saudiarabien som i sin tur är orsaken till flyktingkatastrofen i Jemen. Eller Isabella Lövin som konstaterar att vi måste tala om de två stora problemen som vi har globalt ansvar för, där det ena är att vi har 65 miljoner människor på flykt i världen i dag och det andra är klimatförändringarna. De andra partiledarna nappade inte, programledarna nappade inte och den riktiga debatten om framtiden, nutiden, solidaritet och migration, den uteblev. Istället fick vi se hur Åkesson ställde Lövin mot väggen: ”Menar Miljöpartiet på fullaste allvar att vi ska öka asylinvandringen igen?”… ”Menar du att Miljöpartiet vill återgå till den ordning som var?”. Svaret blev att vi aldrig ska återgå till den oreda som var 2015.

För i den här debatten fanns ingen som vågade säga: ”Ja, vi behöver ha ett samhälle som klarar av att ta emot 200 000 flyktingar ett år när det brinner i världen”. Inte heller fanns det någon som ville säga att ”när människor är så desperata att de är villiga att riskera sina liv i en trång gummibåt över havet i hopp om ett bättre liv på andra sidan.

När människor tvingas från sina hem, på grund av torka och klimatförändringar, krig, saringas, tortyr och förföljelse. Då kanske vi får räkna med lite oreda, problem och bekymmer”. Istället kunde Åkesson sprida sin xenofobi med ”det finns indikationer på att vi ser en ökad aktivitet vid gränsen” och Anna Kinberg Batra hotfullt proklamera att de ”kommer följa väldigt, väldigt noga vad som händer efter de här avskaffade id-kontrollerna”, vad det nu innebär?

I den här debatten, där fanns inte ens någon som vågade säga ”Ja, vi behöver låta flyktingar komma över gränsen och söka asyl även om de inte fick med sig identitetshandlingar när de flydde”. Ingen framförde något annat argument mot id-kontrollerna än att pendlare fick lite längre restid. Bortblåst var diskussionen om att de i praktiken satte asylrätten ur spel.

Men vi måste också prata om det andra. För flera av partiledarna beskrev vackra visioner. Tankar om hur vi ska kunna vara solidariska igen. Eller, det förstås, inte riktigt vi, utan EU. Men det EU arbetar för just nu, det är inte öppnare gränser och ett större flyktingmottagande. Det är motsatsen. Om vi ska få med oss Danmark, Finland och Ungern med flera på en gemensam EU-politik i migrationsfrågan, då kommer den inte gå ut på öppna gränser och frikostiga mottagningssystem.

Egentligen finns det inget som tyder på att EU-länderna kommer överens över huvud taget. Och hur vi ska hantera situationen tills EU tar ett solidariskt ansvar för flyktingsituationen i världen? Inte hittade vi svaret i partiledardebatten i alla fall.