Det finns en gammal socialdemokratisk folkhemstanke om att samma villkor ska gälla för alla inom landets gränser. Den är förstås i grunden god men ibland kan den slå fel. När det gäller inskränkningar i asylrätten har det ofta använts som argument för att vi inte har kapacitet att ta emot fler eftersom vi då skulle få göra avkall på den svenska standarden för de nyanlända. Man skulle mot detta kunna invända att livet i ett turkiskt flyktingläger eller i ett krigshärjat land som Afghanistan antagligen, på de flesta tänkbara sätt, är betydligt värre än ett liv i Sverige, oavsett hur låg standarden är. Men detta helhetsperspektiv tycks många sakna. Om vi inte kan göra det tillräckligt bra är det bättre att inte göra någonting alls, tycks många resonera. Eller så är det bara ett svepskäl för att slippa ta tag i det där stora och jobbiga.

När några flyktingar fick sova ute på gatorna en natt under flyktingvågen förra hösten ansåg många att nu fick det vara nog. Så här kan vi väl inte ha det i ett modernt och civiliserat land som Sverige. Jag kan verkligen hålla med om att ett mer förberett och organiserat mottagande hade varit att föredra. Men de insatser som gjordes under hösten visade också att det mesta går att lösa även om det inte alltid blir exakt på det sätt man hade önskat sig.

På ett liknande sätt förhåller det sig med det svenska personnummersystemet. Det finns inget land i världen där ett antal siffror spelar lika stor roll för dina möjligheter att göra vardagliga handlingar – som att låna böcker på ett bibliotek eller besöka ett gym – som i Sverige. Tanken med personnummer var säkert också god. Ett enhetligt system som skulle fungera för alla. Men vad händer då med dem som inte har fått någon plats i systemet, som inte har de där sista fyra avgörande siffrorna? Ett alternativ är att hitta flexibla lösningar som gör att fler kan få tillgång till viktiga samhällsfunktioner. Ett annat är att upprätta en skarp gräns mellan dem som har personnummer och dem som inte har.

Många politiker talar om att de inte vill upprätta något skuggsamhälle. Därför har man bland annat börjat göra tillslag mot arbetsköpare som kan misstänkas utnyttja papperslösa. Men det är förstås inte arbetsköparen man i första hand vill åt. Det huvudsakliga syftet med operationen är att kunna gripa och utvisa fler papperslösa. Men att den som inte får tillgång till den ordinarie arbetsmarknaden söker andra lösningar är inte så konstigt. Att låtsas värna om papperslösas rättigheter när man i själva verket bara vill göra sig av med det man anser inte ryms i det svenska systemet är rent hyckleri. Vad säger att de inte kommer att fortsätta utnyttjas på olika sätt när de har blivit utvisade? Men genom att flytta problemet utanför våra gränser har vi avsagt oss kontrollen och därmed också ansvaret.

När den brinnande omvärlden knackar på dörren är det svårt att upprätthålla bilden av den perfekta välfärdsstaten. Men i valet mellan ett system som innefattar många men som knakar lite i fogarna och ett perfekt välsmort system som bara innefattar ett fåtal vet jag att jag skulle välja det förstnämnda.