Människan är i grunden gjord för att vara fri. Att kunna strosa över åkern med gräs mellan tårna eller cykla bland berg och slätter. Många av oss mår också som bäst när vi rör oss. Må det vara till en ny plats eller tillbaka till någon vi saknat. Jag är övertygad om att det är ett av skälen till att det är så svårt för oss att inse att vi måste lägga om våra flyg- och bilvanor, trots att snart sagt varenda människa i det här landet är medveten om klimathotet. I Sverige har vi förmånen att kunna resa vart i världen vi vill. Man kan tvingas stå några veckor i kö hos någon ambassad för att få visum, men vill vi gå en ayurvedakurs i Kerala, åka på studieresa och studera animefilmens historia i Japan eller dansa samba i Brasilien är det enda som står i vår väg vårt samvete. Vi är också ett av de länder vars pass räcker absolut längst. 2018 kom vi in i 187 länder med bara passet och med det hamnade vi på en delad sjätteplats. Till och med om vi skulle vilja flytta till ett annat land är det i de allra flesta fall möjligt, om än ibland lite bökigt.

Friheten, den har vi fått, inte för att vi gjort oss förtjänta av den, utan för att vi hade turen att födas i rätt del av världen. När Nyamko Sabuni i början på månaden förklarade att hon var emot mångkulturella samhällen var det heller inte de svenska restaurangerna i Indien och Thailand eller de svenska samhällena i Spanien hon vände sig emot. Istället är det människor från andra länder som kommer hit och tar med sig sina egna värderingar och kulturella uttryck som ifrågasätts.

Hon ondgör sig över att många av dem som kommer dessutom kommer utan asylskäl och det må vara sant, i en värld där fattigdom, naturkatastrofer eller krig i sig inte är tillräckligt, blir det så klart många människor som flyr utan ”asylskäl”. Det gör inte att de inte har behov av att få komma bort, få komma hit. Men låt oss ta en paus från den diskussionen ett stund. För frågan borde aldrig handlat om det från första början. Det borde inte vara intressant om hotet mot personens liv är personligt riktat mot hen eller inte. Det borde inte vara relevant att ställa sig frågan om personen kommer dö så fort hen blir utvisad. Istället borde det handla om varför vi som fötts här skulle ha rätt till större friheter än hen, som inte gjort det.

Det är kanske så att det är svårt att öppna gränserna redan i morgon, jag är inte helt övertygad om det, men öppna gränser måste vara målet. En värld där människors rättigheter inte sorteras utifrån ursprung, tro eller etnicitet. En värld där människor kan röra på sig och känna efter var de trivs bäst. Där kulturer kan stötas och nötas. Där vi låter oss ta intryck av dem som kommer och låter dem få chansen att ta intryck av oss. Det är också det som är integration. Med ett mål om öppna gränser i bakhuvudet känns det också märkligt att diskutera huruvida någon från Kabul, med krig och självmordsbombare, har rätt att stanna här.