Jag kommer alltid att minnas dramatiken som uppstod på Masthuggsterrassen i Göteborg när himlen havererade mitt i första avsnittets spänningstopp.

Publiken satt envist kvar i ösregnet med eller utan skydd, skådespelarna dansade tappert vidare och jag svor tyst åt min oförmåga att kolla väderleksrapporter när jag tog fram min älskade orangea men ej vattentäta vindjacka, tills min vän som en räddare i nöden vecklade upp ett paraply över oss båda och vi fick händerna så fulla med att hålla nere kanterna mot blåsten att vi knappt kunde ta en selfie. Säger det något om spänningsnivån i den nyskrivna deckarmusikalen Sommarmorden?

Första avsnittet ger mersmak, så jag dyker givetvis upp för att se det andra avsnittet av samarbetet mellan friteatergrupperna Bataljonen och Kvalitetsteatern, späckat med påstått fredliga klimataktivister, lesbisk polisromantik och mordiska körledare. Inne på Barleys Food factory är det lika fullsatt som det var ute på Masthuggsterrassen, men i en murrig publokal bildas andra förutsättningar än i ösregn; en bedrägligt avspänd mystik värdig den djupnande intrigen i ep02.

Vi är ”i händelsernas centrum” sjunger de, och så känns det när skådespelarna smyger fritt på oss. Plötsligt ljuder polischefen Jills (Saga B Jönsson) ljuva stämma bakom mig, och jag skyndar mig att vika ihop anteckningsblocket så att min obscent slarviga handstil inte syns. Vid bordet en bit bort ställs prästen Stella (Johanna Essie Sjögren) mot väggen – nej, mot en blodglittrande leksaksbebis fastnålad på ett azurblått kartongkors. Scenen finns här, där och nu, där vi är – i Göteborg, med klimatångest.

Göteborgsreferenserna flödar – klimataktivister kan ha fått spårvagnstrafiken att stanna i flera timmar! Publiken lutar sig fram, någon skrattar ölen i halsen och glas krasar. Spridda visningar hörs. ”Hehe, det skulle kunna hända på riktigt”, ”Greta Thunberg sa ju att vi måste ta makten i egna händer”. Men bismaken av dystopi fnissas snabbt bort: ”Näe, prästen har ju pastellrosa papperskors i öronen!”

Bakom den lättsamma fernissan av gigantiska kartongpistoler, pastellfärgade poliser och pratsjungande indiepop lurar en komplex handling, liksom i alla deckare värda stämpeln. Den skenbara tydligheten kontrasterar snyggt och komiskt mot den klassiska deckarmystiken, men verkar få vissa besökare att tro att de lugnt kan titta till sina ölglas. ”Kul, asså, jättekul”, säger någon, för att i nästa klunk viska ”fan, vem är Stella?”. ”Sjukt originell. Men vad händer”, viskar en annan. ”Vi ser väl tredje avsnittet”, mumlar en tredje.

Bataljonen och Kvalitetsteatern är i färd med att utveckla ett nytt, lovande scenkonstkoncept. Det blir lite trevande, utsatt för väder, vind och alkoholintag hos publiken … och därmed på något vis mer inbjudande. Ett oberäkneligt äventyr.

Sommarmorden är så banbrytande i sitt tillvägagångssätt att det inte finns några färdiga sätt att bedöma den på – det är busigt suggestivt, kravlöst och utmanande på samma gång. När en dov röst manar oss att inte missa den ”rafflande upplösningen” viker jag upp anteckningsblocket igen. Jag ser fram emot ep03, 24–25 juni på Bergsjöns bibliotek, Rymdtorget 8. Vilka platsspecifika utmaningar kan ett bibliotek medföra?