För lite pengar till hjälparbete, bristande medietäckning och en bristfällig politisk vilja att lösa konflikterna är några orsaker, enligt NRC.

Norska flyktinghjälpens generalsekreterare Jan Egeland säger att humanitär hjälp bör ges utifrån behov. Men idag är det miljoner människor på flykt som inte får någon hjälp för att kriser inte uppmärksammas och för att resurser saknas för humanitär hjälp.

Listan över glömda kriser där människor drivs på flykt toppas av Kamerun, följt av Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Burundi, Mali, Libyen, Etiopien, Ukraina, Venezuela och Palestina.

– Den här nedslående listan måste fungera som en väckarklocka för oss alla. Endast genom att uppmärksamma dessa kriser, lära oss mer om dem och sätta dem högt på den internationella agendan kan vi bidra till den förändring som behövs, säger Jan Egeland, tidigare undergeneralsekreterare i FN med ansvar för humanitär hjälp och katastrofbistånd.

Martin Scott, medieforskare vid East Anglia-universitetet i Storbritannien och huvudförfattare till en rapport om humanitär journalistisk, säger att uppgifterna är ett viktigt första steg för att uppmärksamma dessa kriser ‒ men att det inte är tillräckligt att klaga på bristen på bevakning.

– Det som behövs är en klarsynt bedömning av varför dessa kriser får så lite bevakning. Delvis speglar det den internationella journalistikens misslyckade affärsmodell ‒ som innebär att nyhetsförmedlare ofta kämpar för att hålla en jämn bevakning som allmänheten sätter värde på. Men det speglar också de politiska prioriteringarna i mäktiga länder.

– Men det finns nyhetsförmedlare som regelbundet rapporterar om kriser som dessa ‒ som Devex, News Deeply, The New Humanitarian och Inter Press Service. Det är viktigt att lyfta fram deras arbete så att läsare vet att det finns bevakning av dessa kriser, tillägger han.

Jan Egeland säger att brutalt dödande, nedbrända byar och stora flyktingströmmar i Kamerun har bemötts med en öronbedövande tystnad från det internationella samfundet.

En halv miljon människor i Kameruns engelsktalande regioner i sydväst och nordväst har tvingats lämna sina hem. Konflikten är djupt rotad i kolonialhistorien. Det som började som fredliga protester 2016 mot det franska språkets växande dominans i engelsktalande områden har eskalerat till en konflikt mellan regeringsstyrkor och väpnade grupper som kräver självständighet för en stat kallad “Ambazonia”, efter Ambozes, det lokala namnet på bukten mot Atlanten.

Hundratals byar har bränts ned. Sjukhus har attackerats och sjukvårdspersonal lever i rädsla för att föras bort eller dödas. Över 780 000 barn har drabbats när skolor tvingats stänga och tusentals människor som gömmer sig i skogsområden har inte fått någon humanitär hjälp. Hittills har det inte genomförts någon större medlingsinsats, inga större hjälpprogram har inletts och medieintresset har varit lågt.

Det har inte satts tillräckligt med press på parterna att upphöra med attackerna mot civila, säger Jan Egeland.

‒ Världssamfundets handlingsförlamning måste upphöra. Varje dag som konflikten tillåts fortsätta ökar bitterheten och regionen rör sig allt närmre ett fullskaligt krig, tillägger Jan Egeland som nyligen besökte landet.

Tiril Skarstein från Norska flyktinghjälpen säger att när det gäller vissa kriser på listan så har några av de mäktigaste länderna motstridiga intressen vilket lett till ett dödläge och brist på politiska lösningar ‒ det gäller bland annat Palestina och Ukraina.

– Det är lättare att samla in medel när det gäller vissa kriser. Ofta ser vi en tydlig koppling mellan uppmärksamheten i medier och humanitär finansiering. I vissa fall fick arbetet för att avhjälpa de listade kriserna endast 40 procent av den finansiering som behövdes under förra året, säger hon.

Hon påpekar att kriser på den afrikanska kontinenten sällan får stora rubriker eller når de utrikespolitiska agendorna innan det är för sent.