Året är 2053 och ett museum slår upp portarna i en värld och ett land som skakas av gruvprotester. Men invigningen är storstilad. Den fossila eran är över och det är dags att berätta hur det gick till. Tre år har gått sedan världen upphörde att använda fossila bränslen och i Sverige öppnar den första utställningen om den svunna eran, Carbon ruins.
– Vi firar att vi nådde upp till klimatmålen som vi satte genom klimatlagen 2018. Det gjorde Sverige till det första landet att ta sig in i den nya eran, berättar Ludwig Sonesson, kommunikatör för projektet Climaginaries.

Han har precis gått in i rollen som guide för utställningen Carbon ruins, som slår upp portarna i ett fiktivt Sverige anno 2053. Framför honom hänger en tidslinje som sträcker sig mellan 1849 och 2049, den fossila eran. Viktiga årtal är utmärkta, så som Rio-konferensen 1992 och Parisavtalet 2015. Men också en rad andra avgörande milstolpar för när världen och Sverige tog stegen mot ett fossilfritt samhälle. Kolbubblan sprack exempelvis 2024, får besökarna veta.
– När kol, gas och olja började ses som osäkra investeringar drogs pengarna ur företagen, vilket ledde till snabba konkurser.

Protestvåg efter protestvåg

Men även om oljebolag började få det tufft redan i början av 2020-talet och de viktigaste avtalen slutits – var klimatomställningen långt ifrån självklar, förklarar Ludwig Sonesson. 
– Paris blev symboliskt men ledde inte i sig själv till de stora besluten som behövde komma, det var först efter protestvåg efter protestvåg det skedde.
Greta Thunberg nämns vid flera tillfällen under visningen. Nu är hon EU-parlamentariker, får Syre veta. Men då – en klimatkämpe som en dag bestämde sig för att slå sig ned utanför riksdagshuset med ett plakat med texten, ”Skolstrejk för klimatet”.
– Hon och hennes följare skapade en rad nya miljörörelser, säger Roger Hildingsson, statsvetare och också han deltagare i projektet Climaginaries.
Hur vi föreställer oss framtiden påverkar vad vi tänker är möjligt och inte möjligt, enligt Roger Hildingsson. Utifrån den idén föddes Climaginaries, som ett sätt att utforska vilken roll berättelser om framtiden kan ha för klimatomställningen.
– I slutet av 1970-talet började miljörörelsen rita på en alternativ energiplan med olika tårtbitar av förnybar energi som kompletterade varandra, så som sol och vind. Då uppfattades det som oerhört radikalt och närmast världsfrånvänt. 
Rapporten föll i glömska men innehållet tror Roger Hildingsson levde kvar som en möjlighet. 
– Jag tror att det har suttit i bakhuvudet hos olika aktörer och påverkat den moderna policy-politiken. För mellan tummen och lillfingret är det den energiplanen som håller på att realiseras.

Färdvägen

I dag är situationen annorlunda. De flesta är överens om att vi måste kasta kol, olja och gas på historiens sophög. Men hur vi ska ta oss dit – är en annan fråga.
– Det är ingen berättelse som cementerats, där vill man olika, säger Roger Hildingsson.
Färdvägen som gestaltas i utställningen Carbon ruins är en av flera möjliga, tror han. Utgångspunkten är att politiker och myndigheterna följer de avtal som slutits och ställer om i tid för att nå parisavtalets och hålla jordens uppvärmning under två grader. Tillsammans med planerare och forskare har deltagarna i Climaginaries försökt bena ut hur det kan komma att ske. Även om utställningen har ett optimistiskt anslag genom att det sker en omställning inom den givna tidsramen – är den inte entydig. Den går att tolka både som en framgångssaga och en fortsättning på en rovdrift av jordens resurser. 
– Vi vill visa att det ryms olika berättelser och att det kan vara komplext och konfliktfyllt, säger Roger Hildingsson.
Tillbaka till år 2053. Ludwig Sonesson pekar på en termos av stål. En raritet på 2030-talet, förklarar han. För att klara miljömålen var stålindustrin tvungen att stoppa produktionen till det att teknik som inte krävde fossila bränslen var på plats. För att ändå kunna producera stål till det allra nödvändigaste dammsögs samhället på gamla stålprodukter att återvinna.
– Så allt stål som inte användes, så som flaskor och arkivskåp, togs fram från gamla förråd och smältes ned, säger Ludwig Sonesson.

Det förgångna

Andra reliker från den fossila eran ligger utspridda i glasskåp och hyllor; nylonstrumpor, plastgräs och bonus-
kort från flyget är alla föremål som hör till det förgångna år 2053. Lite oväntat finner Syre också en hamburgare i en glaskupa. Nej, inte heller hamburgerkedjorna lyckades ställa om – trots satsningar på vegoburgare och kött producerat i laboratorium, förklarar Ludwig Sonesson.
– Den här maten som producerades snabbt visade sig endast fungera med lånade resurser. 
Ludwig Sonesson stannar till vid ett gäng legoklotsar. En populär leksak som blev politiskt laddad när föräldrar förstod att leksakerna deras barn byggde med var tillverkade med hjälp av råolja.
– Det blev stora protester utanför Legoland. Men Lego lyssnade och investerade tungt i bioplast, säger Ludwig Sonesson.

Jordbrukspolitiken

En annan konfliktfylld fråga blev jordbrukspolitiken, förklarar han. År 2026 införs en klimatväxlingsmodell – där växtgrödor får ökade subventioner på bekostnad av kött- och mjölkbönder. Men det får en del lantbrukare att se rött. Eller snarare vitt. 
– Omställningen som gjorde att vi klarade klimatomställningen var på intet sätt konfliktfri, säger Ludwig Sonesson och visar ett fotografi där två poliser med kravallsköldar blir översköljda av mjölk av uppretade bönder.
Till sist gav även de mest hårdnackade motståndarna upp. Sist att falla av de stora kolkraftverken var det största, Belchatów i Polen. Också det tack vare folkligt motstånd. Men först efter en lång period av protester, säger Roger Hildingsson.
I ett glasskåp ligger en svart stenkolsbit som en påminnelse. För även om förbränningen av kol, olja och gas upphört 2053, ligger råvaran kvar i marken som en ständig frestelse för dem mindre nogräknade.
– Det är ett väldigt skört tillstånd, kommenterar Ludwig Sonesson.

I samma monter som stenkolsbiten ligger de batterimineraler som nu blivit lika hett eftertraktade som olja, kol och gas var när det begav sig. Precis som de senare river de upp sår i både miljön och samhället. Även stora satsningar på snabbväxande skog för att producera biomassa har fått följder, flera skogslevande insekter har utrotats och stora arealer av mark tagits i anspråk.
– Här har vi samlat några av de arter som inte överlevt, säger Roger Hildingsson och pekar på en glaslåda med fjärilar och skalbaggar som strukit med.
För även om de fossila bränslena lämnas ifred år 2053 finns det både vinnare och förlorare. Och motsättningen mellan teknikoptimister och delar av miljörörelsen kvarstår, förklarar Alexandra Nikoleris, också hon en del av Climaginaries.
– Det finns fortfarande en social konflikt, vissa driver på för ett cirkulärt samhälle och mindre användning av jordens resurser. Andra tycker att det är något vi får ta, så det är fortfarande en laddad situation, säger hon.

Oskriven framtid

Så går visningen av Carbon ruins mot sitt slut. Ett uppdiktat museum satt i en ännu oskriven framtid. Ludwiga Sonesson släpper rollen som guide, och förklarar varför det behövs:
– Om vi gör ett museum när vi kan se tillbaka på de här åren är risken att det är försent, att vi tittar tillbaka på en värld vi inte vill ha. Därför behöver vi ha den här diskussionen nu, säger Ludwig Sonesson.

”Vi behöver tänka mer visionärt”

Alternativa berättelser behövs för att möta skenande miljö- och klimatförändringar, enligt författaren David Jonstad. Bortom både undergångsscenarier och grön teknik.
”Vi har låst fast oss vid en framtidsbild”, säger han. 
Strävan efter ekonomiskt tillväxt ses ofta som en förutsättning för ett fungerande samhälle. För författaren David Jonstad är det en bedräglig föreställning.
– Det är ett stort problem att vi redan skapat en sådan oreda i de ekologiska systemen, det blir inte bättre av att vi samtidigt bygger in oss i något som i mina ögon är ohållbart.

Kruxet är att när samhällets konsumtion och produktion växer, tär det på jordens resurser som om det vore ett outsinligt skafferi, menar David Jonstad. 
– Det finns något falskt i den beskrivningen, att vi kan fortsätta som i dag – utan att skada biosfären, säger han.
Men när myndigheter och politiker målar upp framtidens hållbara samhälle, är det ofta som en förlängning av nuet, om än mer tekniskt avancerat, menar författaren. 
– Då blir det mycket fokus på utsläppen, samtidigt som man missar att vi på ett mer strukturellt plan befinner oss i krig med naturen.

Samma framtidsscenarier tycker David Jonstad att stora delar av miljörörelsen köpt.
– Man tänker som en politiker, hur ska det här budskapet tas emot utan att folk blir skrämda? Då landar man i den ekomodernistiska positionen, att vi kan fortsätta som i dag, fast grönt. 
I boken Kollaps beskriver han en civilisation på väg mot en oundviklig undergång. Grundtesen är att vårt samhälle har blivit för komplext. När de resurser som behövs för att upprätthålla komplexiteten sinar kan inte heller den nuvarande samhällsordningen upprätthållas. För även om en kollaps kommer att föra med sig kriser och armod, finns där också en möjlighet att bygga ett nytt samhälle. 
– Det är mycket som inte är åtråvärt i vårt samhälle, många är deprimerade och utbrända och det är ett tecken på att vi inte lever i den bästa av världar.

Men för att kunna skapa något positivt ur kollapsen, måste vi också föreställa oss hur ett sådant samhälle skulle kunna se ut, menar David Jonstad.
– Vi lever på lånad tid, för eller senare kommer ekonomin krympa. Tänker vi lite visionärt och tar medvetna beslut kan det komma något gott ur omställningen.

Hur skulle ett mer hållbart samhälle kunna se ut, anser du?
– Jag tror att vi behöver lära oss att se oss själva som en del av naturen. Att ju mer vi gynnar de naturliga systemen, desto bättre går det för oss själva.