Torvald Sköld sitter på en bänk i solen och säljer lotter. Från den här bänken, på Järntorget i centrala Oxelösund, är havet inte längre bort än tio minuters promenad. Det är framför allt därför 80-årige Torvald Sköld har blivit kvar sedan han flyttade hit 1966.

De massiva utsläppen från SSAB:s stålverk skrämmer i alla fall inte bort honom.

– Jag har aldrig känt något obehag av det. Vad jag gillar är framför allt sol och bad, säger han.

Oxelösundsborna som TT träffar på Järntorget lyfter alla fram närheten till havet och naturen som ett av de främsta skälen till att bo här, men vittnar också om hur stålverkets utsläpp märks i vardagen.

– Smutsen. Det blir sotigt. Man får torka av sina möbler och tvätta husfasaden lite oftare, säger 41-åriga Jenny Frankler Eriksson, som äter glass tillsammans med dottern Tuva, 9.

Nära gränsen

Stålverket ligger knappt 20 minuters promenad från torget. Här pågår produktionen dygnet runt. Det smälta råjärnet glöder intensivt när det sprutar ut ur botten på masugn 4, men tio meter därifrån är värmen ändå mer behaglig än påträngande. Utsläppen är däremot en annan historia.

SSAB:s anläggningar stod förra året för drygt en femtedel av den svenska industrins utsläpp av växthusgaser. Frågan är hur rimligt det är vägt mot verksamhetens samhällsnytta. Bolagets omsättning i fjol motsvarar 1,57 procent av Sveriges BNP, och de anställda utgjorde 0,12 procent av landets arbetskraft.

– Om vi skulle flytta vår produktion någon annanstans så skulle det snarare bli två miljoner ton utsläpp till. Det är inte så att stålet slutar produceras, svarar Niclas Westin, som leder SSAB:s omställningsprojekt till en fossilfri stålproduktion.

I ett mötesrum på bolagets kontor i Oxelösund berättar han att de nuvarande masugnarna är nära den teoretiska gränsen för hur låga utsläppen kan bli. Därför måste det till ny teknik för att få bort all koldioxid: masugnarna ska bytas mot ljusbågsugnar.

En investering

Planen är att SSAB ska kunna producera fossilfritt stål i industriell skala senast 2035, men var den anläggningen ska ligga är inte bestämt. 2045 ska koncernen vara helt fossilfri.

– Vi tar bort kol och koks, och ersätter det med vätgas och fossilfri el. Då får vi bort koldioxiden, säger SSAB:s presschef Mia Widell, som sitter med vid mötesbordet.

SSAB ser inte den stora investeringen endast som en extrakostnad, då anläggningarna alltid måste renoveras och uppgraderas. Tvärtom ser man det som en konkurrensfördel.

– Fossilfritt stål kommer att sälja. Prislappen kommer att ligga lite högre, det är lite dyrare att göra, men vi tror att alla parametrar arbetar i vår riktning. Det kommer att bli dyrare att släppa ut växthusgaser, plus att vi såklart behöver göra det för samhället, säger Mia Widell.

"Industri möter hav"

Oxelösunds kommun profilerar sig med formuleringar som i praktiken lyfter fram både naturen och utsläppen som hotar den: ”Här möter det småskaliga det storskaliga. Industri möter natur. Motorväg möter hav.”

Invånarna verkar köpa paradoxen. Utan det ena skulle de inte ha tillgång till det andra, lyder det gemensamma resonemanget.

– Alla är beroende av SSAB. Företaget betyder naturligtvis oerhört mycket för Oxelösunds kommun, säger Torvald Sköld.

Kommunen har 12 000 invånare, varav runt 1 100 arbetar på SSAB.

– Oxelösund skulle nog inte finnas utan SSAB, säger Jenny Frankler Eriksson.

Mario Brezac, 83, jobbade i 32 år på stålverket. Han är tvärsäker:

– Utan SSAB skulle här inte finnas någonting.

Dessutom är det inte främst de klimatfientliga utsläppen av växthusgaser som märks mest i Oxelösund, utan sot och smuts.

– Förut var det mycket mer. Nu har de bytt filtren och det är rätt så bra nu, säger Mario Brezac.