Veckans budgetpresentation och -diskussion blev lika förutsägbar som tråkig. Regeringen lyfter fram några nya satsningar, några bra, andra mindre bra. Oppositionen skriker om skattechock och pekar på höjda marginalskatter i de högre inkomstgrupperna.

Men i grunden är såväl regeringens förslag som oppositionens invändningar bara skrap på ytan. I stort är de överens, det som de bråkar om handlar om ett par procent av den totala budgeten och några 100-lappar mer eller mindre i plånboken för dem som tjänar mest.

Regeringens budget kommer varken att skapa ett solidariskt eller ett grönt samhälle. Än mindre frihet för dem som har det sämst. I stort kommer vi att tuffa på och vara ett av de världsledande länderna både när det gäller skatt på arbete och bidrag till de rika.
Regeringen slår sig på bröstet för 10 miljarder till kommunerna och landstingen, en summa som inte ens räcker för att hålla vård och omsorg på den nivå vi har i dag. En summa som kan jämföras med några av de bidrag som riktas mot dem som har det bäst ställt.

• 109 miljarder i jobbskatteavdrag

• 30 miljarder i räntebidrag

• 14 miljarder till Rut och Rot

• 4,5 miljarder för maxtaxan i barnomsorgen.

Miljöpartisterna i regeringen lyfter gärna fram miljö- och klimatsatsningar på 1,8 miljarder (de säger själva 12,9 miljarder, men det är utslaget på fyra år och merparten ligger efter valet). De 1,8 miljarderna kan jämföras med:

• cirka 50 miljarder till subventioner av miljöskadliga verksamheter inom transporter, energi, jordbruk och fiske

• 45 miljarder till krigsmakten

• 30 miljarder till EU

• Cirka 60 miljarder som Förbifart Stockholm beräknas kosta.

Men ovanstående siffror visar inte bara hur lite 1,8 miljarder är om en pratar om ett lands ekonomi. Det visar också vilka enormt stora pengar som staten både slösar bort och styr våra liv med.

Pengar är makt, de ger frihet att agera och göra saker en inte kan göra utan dem. Det innebär att varje skattekrona som tas in flyttar makt från individen till staten (EU, kommun, landsting). Vi blir mer maktlösa och hänvisas till de verksamheter som staten med hjälp av skattepengarna kan bestämma är bra för oss. En sådan centralisering av makten till en liten elit är aldrig positiv.

Där har högern rätt i sin kritik av regeringens politik. Problemet är bara att högern prioriterar att ge tillbaks pengar till dem som redan har för mycket. De som har så mycket att de inte bara får stor frihet att styra sina egna liv, utan även styra över oss andra. De som redan gör de största ekologiska fotavtrycken på grund av sin överkonsumtion.

Istället för att makten centraliseras till staten, centraliseras den med högerns politik till några få personer. För att ge alla, och inte bara några få, så stor frihet som möjligt att styra över sina liv, krävs istället att vi fördelar resurserna. Därför är det bra att skatten höjs för dem som har mest, att marginalskatten ökar, men riktigt dåligt att skattetrycket på arbete fortsätter vara så extremt högt.

Att ta bort skatten för dem med små resurser och inkomster är en frihets- och demokratireform som borde prioriteras. I dag utgörs cirka 60 procent av skatteintäkterna i Sverige av skatt på inkomster från arbete, medan skatt på konsumtion och kapital utgör cirka 40 procent. Om vi skulle vända på det förhållandet skulle skatterna på arbete kunna sänkas med en tredjedel eller drygt 350 miljarder.

Om vi utöver det ovan nämnda sparade in på det som går till andra företagsstöd (presstödet som denna tidning får till exempel), JAS-plan, den politiska och byråkratiska eliten inklusive kungahuset osv, då skulle vi kunna ta bort skatten helt för dem som tjänar minst. Vi skulle kunna införa ett rejält grundavdrag i den storleksordning som är vanligt internationellt. Det är lika svårt att se en anledning till varför någon som tjänar 15 000 kronor eller mindre i månaden ska betala skatt som varför de som tjänar 25 000 kronor eller mer ska ha bidrag.

Om vi dessutom sparade in på de över 100 olika transferingssystemen som i dag finns skulle de som tjänar minst inte bara kunna slippa betala skatt, de skulle kunna få skatt utbetald till sig. Med en sådan rejäl, men ganska enkel, förändring av budgeten skulle vi ta ett stort steg mot ett hållbart, solidariskt och frihetligt samhälle.

Det ideologiska motståndet mot att skapa frihet genom att flytta resurser och därmed makt till de som har det sämst är dock stort. Liberalerna ser det som kommunism att dela ut pengar villkorslöst till dem som har minst. Socialisterna å sin sida ser idén att sänka skatter och minska staten som nyliberalism. Därför sitter vi kvar i ett system där allt fler faller igenom och folks frihet kraftigt begränsas.
En skulle då önska att liberalerna lyssnade till den liberala kultekonomen Milton Friedmans tankar om negativ inkomstskatt. Och att socialisterna läste dessa rader ur Internationalen:

”Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.”