Ebba Busch Thor har ändrat sig. Fram till helt nyss ville hon inte kalla sig feminist, men nu vill hon slå ett slag för en borgerlig feminism, och hon har talat med stort engagemang om hur kvinnor måste kunna göra karriär på ett nytt sätt. ”Vi har fastnat i det fantastiska att kvinnor vill göra karriär och missar att många inte vill säga hej då till barnen på måndag morgon och hej igen först fredag kväll.”

Samtidigt skriver Anna Björklund från omdiskuterade podden Della Q om hur hemskt vi lägger upp småbarnslivsåren, allt vi pushas att göra och inte göra. ”Däggdjuret sa en sak, samtiden hela tiden en annan.”

Jag tror att de har helt rätt båda två, men samtidigt har jag sällan hört något så könsseparatistiskt sorgligt. För hur kommer det sig att när vi äntligen börjar diskutera om vi verkligen vill leva i det postmoderna ekorrhjulet så är det bara kvinnor som ska ha rätt att hoppa av? Varför görs det till en fråga om moderskap att vilja vara med sina små barn, när moderna pappor faktiskt också i rätt hög utsträckning lider av att aldrig räcka till i livspusslandet? Jag påstår inte att svenska småbarnsfamiljer är jämställda, det tyder absolut ingen statistik på, men vill papporna verkligen säga hej då till barnen måndag morgon och hej igen lagom till fredagsmyset?

Vi har otvetydigt olika krav på oss, både från omgivningen och oss själva. Det som är good enough för en pappa får många mammor att i panik känna att soc nog snart knackar på dörren. Män är uppfostrade att prioritera sig själva på ett helt annat sätt än kvinnor, och jag säger inte ens emot teorier om att delar av detta är biologiskt grundat. Men så som dagens skrik efter förändring uttrycks just nu innebär det nästan alltid att den frihet och det ökade välbefinnande som kvinnan ska få, måste mannen ge ifrån sig. Om hon ska kunna jobba mindre, och ha den där tiden med barnen, så måste han jobba mer för att försörja familjen. De unga kvinnorna drömmer om att vara hemmafru snarare än om arbetstidsförkortning.

Det känns kanske enklare, det räcker om ens kille skaffar ett bättre jobb och inga system behöver förändras. Det är sexigare också förstås, man vill ju hellre ha pumps och pärlor än vara någon himla hippie. Men det är också väldigt egoistiskt.

Jag tror att vi alla skulle må bättre av att jobba mindre under småbarnsåren, oavsett kön. Det måste vara möjligt att ha ett roligt jobb som inte förutsätter övertid, man måste kunna dra ner lite i tio år och inte sen anses för gammal för att fortsätta med karriären vid 45. För man kan faktiskt inte få allting, inte samtidigt i alla fall. En sak i taget, däremot, då fungerar det.

Men mellan raderna i den här nya feminismen är det som om man givit upp. Ingenting i det stora kan förändras, det gäller bara att anpassa sig själv. Jag vill verkligen inte tro att de har rätt.