En video som Syre kommit över visar hur människor på flykt i Marocko behandlas när polis olagligt deporterar dem. De stormar en lägenhet i kuststaden Tangier, nära spanska gränsen, låser fast dem två och två i handbojor och kör i över 16 timmar innan de släpps ut i terrängen nära gränsen till Mauretanien.
Så sent som 2018 erhöll Marocko 148 miljoner euro från EU, öronmärkta för omhändertagande av flyktingar och migranter i det nordafrikanska landet.
Så här ser det ut i Marocko, säger 23-årige Lamin från Gambia och beskriver polisens behandling av migranter och flyktingar söderifrån:
– När de fångar oss sätter de handbojor på oss, två och två. När vi ska gå och kissa eskorterar de oss. De söker igenom oss, tar våra telefoner, pengar, allt. De säger att det är en deportation, men det är ren rasism, säger han.
Lamin beskriver behandlingen som förnedrande och sorglig.
– Även om du har dokument som säger att du får vara i landet, kommer de alltid att behandla oss som slavar, säger han. Slavhandeln pågår fortfarande – kan du tro det?
Lamin vrider diskret telefonens kamera – den som han har lyckats gömma för polisen – så att hans hand, fastspänd i en handboja, syns i bild:
– Vi pratar om rättvisa och mänskliga rättigheter, men se bara.
Lamin och ytterligare 15 personer, däribland flera gravida kvinnor, befann sig i en lägenhet i Tangier i norra Marocko när polisen stormade bostaden. Kvällen dessförinnan hade de ordnat en överraskningsfest för att fira en av kvinnornas födelsedag. De umgicks och åt tårta, hade trevligt.
Lamin skickar bilder på tårtan. Den är prydd med brinnande ljus.
– Jag och en kompis gick ut och köpte tårtan och informerade våra migrantvänner i området om att vi skulle ha en överraskningsfest, säger han.
Vad de inte visste då var att polisen i sin tur planerade överraskning för honom, födelsedagsbarnet och de övriga festdeltagarna morgonen därpå, när de stormade in och fängslade dem.
"Dumpade utan någonting"
En granne i huset fungerade med största sannolikhet som ”informatör” åt polisen. Lamin berättar att grannen inte alls tyckte om dem:
– Vi var svarta och på flykt, säger han. Det var den grannen som ringde polisen, det är jag säker på.
Efter att polisen brutit sig in i lägenheten fördes de till en polisstation där de fick uppge sin nationalitet, fotograferades och fick veta att de skulle deporteras.
– Jag tror att det finns någon överenskommelse med den europeiska unionen, säger Lamin. Polisen i Marocko skickar all dokumentation till EU för att visa att de gör sitt jobb. Jag vet att den europeiska unionen betalar pengar för att deportera oss. Men polisen deporterar oss inte.
Istället sattes gruppen, varav somliga gravida, i en buss och färdades i 16 timmar söderut, till gränsen mot Mauretanien. Där beordrades de av bussen i föga gästvänliga terräng utan tillgång till vatten, mat eller andra förnödenheter.
– Därifrån var vi tvungna att gå till den närmaste byn, säger Lamin. Det var väldigt stressande.
Behandlas rasistiskt och förödmjukande
Videon där de har handbojor på sig är inspelad på vägen från polisstationen i Tangier till den mauretanska gränsen, där de senare blir dumpade. Polisen stannade längs en väg efter omkring fem timmar för att låta gruppen kissa i buskarna. Totalt tog färden för de två polismännen, de elva männen och fem kvinnorna omkring 16 timmar. Vägen från den mauretanska gränsen till Casablanca var svår, men de lyckades arrangera bussar och bilar som tog dem tillbaka.
Innan polisen dumpade gruppen fick de motta allsköns rasistiska och kränkande skällsord:
– Det är så många saker som händer här som omvärlden behöver veta, säger Lamin.
Svarta, ofta papperslösa människor från länder söder om Sahara, är extremt utsatta i delar av Marocko, där få svarta lever och drar således uppmärksamheten blott på grund av sin hudfärg.
Tangier, där gruppen befann sig, ligger bara ett par mil från Spanien och är en av de största knutpunkterna för människosmuggling.
– Allt vi vill är att hitta lugn och ro, säger Lamin.
Han vill till Europa, trots att han vet att samma kontinent betalar dyra summor – bland annat till den marockanska regimen – för att hålla honom borta.
Människor blev hot
Under 2018 ökade antalet människor som anlände till EU via Marocko och Spanien kraftigt från föregående år. Totalt kom nära 57 000 via den spansk-marockanska gränsen. EU svarade med att ge Marocko totalt 148 miljoner euro för att ta hand om situationen och hålla människorna borta, eller som många politiker säger: ”Hindra människor från att dö till havs.” Enligt den spanska tidningen El Pais har landets kustbevakning i samarbete med sina marockanska kollegor under 2019 börjat returnera en del flyktingar och migranter som påträffas till havs till Marocko, i och med de ökade strömmarna människor som kommer.
Pengarna som EU ger till Marocko kommer bland annat från den så kallade ”Valettafonden” (EUTF for Africa) som har funnits sedan 2015. Enligt EU är syftet med Valettafonden att bidra med stabilitet och att komma till rätta med migrationens grundorsaker. Pengarna ska därtill också användas till att bättre omhänderta migranter och motverka så kallad ”irreguljär migration”.
Ruben Andersson, som forskar om migration, gränser och säkerhetsfrågor vid University of Oxford, menar enligt Dagens ETC att EU:s vilja att hålla folk borta har ”eskalerat sedan 2015”. Människor som vill söka skydd har sedan dess, än mer än tidigare, ansetts utgöra möjliga risker eller hot. Samarbetet med utomeuropeiska länder har ökat i skuggan av den utvecklingen.
Marockos största människorättsorganisation L’Association Marocaine des Droits Humains (AMDH) har vid flera tillfällen påpekat att det saknas lagliga processer för migranter i Marocko och att brott mot mänskliga rättigheter är vanligt förekommande. Att samarbeta med Marocko gällande migration är därmed inte säkert, eftersom det inte går att säkerställa att regler och mänskliga rättigheter respekteras.
En följd av det är att incidenter liknande den som Lamin berättar om för Syre är vanliga.
– Den europeiska unionen ger Marocko massor av pengar för operationen, deportationer och säkerhet, men pengarna används inte på rätt sätt, menar Lamin som alltjämt hoppas på en framtid i Europa.
Och vägen dit går via havet:
– Så länge havet finns har vi hopp, säger han.
Källor i urval:
https://ec.europa.eu/europeaid/regions/africa/eu-emergency-trust-fund-africa_en
https://ec.europa.eu/trustfundforafrica/region/north-africa/morocco_en
http://europa.eu/rapid/press-release_IP-18-6705_en.htm
https://elpais.com/elpais/2019/02/21/inenglish/1550736538_089908.html
