Den väldoftande luktärten väcker ofta fina minnen. Många har ett alldeles särskilt förhållande till de utslagna plantorna.

– Det är en kär växt som förknippas med allt från somrar hos mormor till den egna brudbuketten, säger Cecilia Wingård.

Hon är själv så pass förtjust i den klättrande blomman att hon har fyllt sin trädgård till brädden med den och har samlat sina erfarenheter i boken ”Luktärt”. Varje år ordnar hon även en luktärtsfestival hemma i skånska Rugerup.

– Jag sår och sätter ut dem tidigt fast vi har inlandsklimat med sena frostnätter och kalla vintrar.

Våren är en intensiv period för Cecilia. Då ska alla de hundratals sorterna frösås – ungefär 40 stycken av varje. Hennes filosofi är att det inte ska behövas en massa dyr och resurskrävande utrustning för att odla. I stället har hon utvecklat ett system som både skyddar plantan och bevarar fukten i jorden.

Varje kruka med frön ställs i en öppen plastpåse som blir som ett eget litet växthus. När plantan är ungefär tio centimeter och temperaturen blivit dräglig får den flytta ut.

– Luktärter tål kyla bättre än vad man kan tro. Att det är lite svalt gör snarare att de inte drar iväg och blir rangliga.

Cecilia Wingård har sysslat med trädgårdsodling i olika sammanhang under hela livet. Hon upplever att mycket basal kunskap har gått förlorad bland hobbyodlare.

– Det är inte så svårt att lyckas med luktärter, men det handlar om att ha rätt kunskap. Det sprids många missuppfattningar, säger hon.

Bland annat brukar det stå att man kan blötlägga fröna för att de ska gro bättre.

– Det är helt fel. Risken är bara att de ruttnar.

Att de långa rötterna är särskilt känsliga och inte tål att delas stämmer inte heller. Cecilia, som sätter många frön i varje kruka, menar att det går bra att dela plantorna.

– De är inte så ömtåliga. Om de däremot står för varmt och mörkt blir de långa och instabila vilket kan ställa till det.

Luktärten har en lång odlingshistoria. Den finns dokumenterad i Europa ända sedan 1600-talet och växt vilt i södra Italien och på Sicilien, där de är rödlistade.

En som har betytt mycket för luktärten är skotten Henry Eckford (1823–1905). Han var verksam i Shropshire där han utvecklade 115 nya sorter. Hans arbete har bidragit till att britterna är närmast tokiga i luktärter.

– Jag tycker väldigt mycket om hans sorter, de håller fortfarande, är vackra och doftar underbart, säger Cecilia.

De flesta luktärter blir två till tre meter höga, förgrenar sig och behöver bra stöd. En stadig spaljé eller motsvarande är utmärkt för dem. I början är naturliga pinnar bra, de är inte så hala som handelns varianter.

– Hasselgrenar som man sticker ned ordentligt i jorden är perfekta, tipsar Cecilia.

Snåla inte med gödsel. Luktärten gillar att få hönsgödsel varje vecka under hela växtsäsongen.

– Odlar man på balkong kan man gödselvattna regelbundet. Hellre svagare lösning ofta, än sällan och starkt är en bra tumregel.

Sedan är det bara att njuta av doften och den rika blomningen. Plockar man regelbundet hindras frösättningen och blomningen fortsätter. Då sprider luktärten sin prakt och väldoft hela sommaren, långt in på hösten.

– Om jag tar en daglig tur med saxen kan jag plocka buketter långt in i oktober.