Efter den uppmärksammade händelsen för några veckor sedan då en 8-årig pojke i Biskopsgården blev offer för en handgranat startade GP kampanjen #NuÄrDetNog. Under rubriken ”Blodbadet i Göteborg måste stoppas” skrev nyhetschefen Christofer Ahlqvist bland annat om ”ett Göteborg där ett oskyldigt liv inte är värt ett skvatt” och ”där folk inte längre går säkra i sina hem”.

Vi har sett flera exempel de senaste åren på hur media drar igång egna kampanjer. Det kanske mest kända exemplet är GTs kampanj mot trängselskatten som till och med ledde fram till en folkomröstning. Det problematiska med de här kampanjerna är att de delvis rider på en populistisk våg – i stället för att redovisa statistik på hur det egentligen ser ut bekräftar man folks fördomar.

Jag tvivlar inte på att GP har ett gott syfte med sin kampanj. Det finns väl inte någon vettig människa som inte vill att våldsbrotten ska minska. Problemet uppstår när man frammanar bilden av en våldsspiral som håller på att eskalera – i synnerhet i förorter som Biskopsgården, Bergsjön och Hjällbo. Tittar vi på den officiella statistiken framträder en delvis annorlunda bild. Som Syre Göteborg kunde rapportera för några veckor sedan har ungdomsbrottsligheten i Göteborg minskat med cirka 30–40 procent de senaste 3–4 åren. Ser vi till den totala statistiken har det, enligt siffror från BRÅ, skett en liten ökning av antalet anmälda brott från cirka 16 700 till 18 800 per 100 000 invånare i hela Göteborg. I flera av de omtalade förorterna har det dock skett en minskning – i såväl Bergsjön, Hjällbo och Gårdsten skedde under 2015 betydligt färre brott än åren runt 2009–2011. Huruvida det här är en långsiktig trend är förstås svårt att säga men det är tydligt att det inte är frågan om någon enorm brottsexplosion som en del vill göra gällande. Även det dödliga våldet har minskat med nästan en tredjedel från början av 90-talet till år 2014 enligt en rapport som Brå släppte förra året. Samtidigt konstaterar man i samma rapport att antalet fall av skjutvapenvåld som skett inom ramen för kriminella konflikter i storstäderna har ökat, i synnerhet i socialt utsatta områden.

Det är uppenbart att det finns stora problem med våldsbrott relaterade till kriminella gäng i Göteborg. Och det är förstås oerhört tragiskt när detta leder till att människor mister sina liv. Jag tycker också att det är bra med en konstruktiv debatt om vad som är roten till problemen och vad vi kan göra för att minska våldet. Men debatten måste bygga på saklighet. Ingen vinner på att vi målar upp en bild av vissa områden som platser där det skjuts i varje gathörn. I synnerhet inte de som faktiskt bor i dessa områden. Risken är i stället att det ytterligare cementerar bilden av ett ”vi och dom”. Trygga respektive farliga områden riskerar i förlängningen att skapa bilder av goda respektive potentiellt farliga invånare och då är vi verkligen ute på hal is. Dessutom gör den upphaussade mediebilden att många lever med en oproportionerligt stor rädsla. Visst ska man ta människors oro på allvar, men det är också viktigt att påminna om att risken för att råka ut för dödligt våld i Sverige är extremt låg, oavsett om du bor i Askim eller Biskopsgården.

Dödliga våldsdåd är ingenting nytt, även om det ibland låter som det. Vad som har förändrats de senaste decennierna är framför allt våldets former. Men även om skjutvapenvåldet har ökat utgör det fortfarande bara en tiondel av det totala dödliga våldet och mord som sker i hemmiljön är fortfarande betydligt vanligare än mord på offentliga platser. Kanske är det alltså sant, det som GP skriver om att invånarna i Göteborg inte går säkra i sina egna hem. Men om vi accepterar detta påstående måste vi också fråga oss – har vi någonsin gjort det?