Samtidigt som Storbritannien och Irland har utlyst klimatnödläge och nästan hälften av de svenska väljarna tycker att miljöfrågan är det viktigaste i EU-valet har vi fått ett nytt bensinuppror. De kommer lite då och då, de där fossilbränsleupproren, och även om det förra handlade om flygskatten så är det bensinpriset som oftast får stå i skottlinjen.
Det är bra att de fossila bränslena diskuteras, men det är inte den mest konstruktiva diskussionen vi ser nu. Bensinkramarna hävdar att bensinen, nu när den passerat 16 kr, är dyrare än någonsin. Miljövänner kontrar med att priset på en GB Sandwich har stigit något mer sedan 1972. Vilket bemöts med att om en köper en kartong med sex GB Sandwich är priset bara hälften.
Någon jämför dagens pris med priset på bensin 1950, då en liter i dagens penningvärde kostade 13,60, och kan hävda att priset bara ökat på marginalen sedan 50-talet. En annan jämför med året efter, 1951, då en liter i dagens penningvärde kostade 8,80, och kan hävda att priset nästan dubblats sedan 50-talet. Några jämför med hur långt en kommit på en tia i dagens penningvärde och eftersom bilarna drar mindre i dag kommer en längre nu än tidigare. Så där håller det på.
Men är det ens relevant om det har blivit dyrare eller billigare att åka bil? Vi har ett allt akutare klimathot över oss, i det läget är alla diskussioner om såväl glassar som mil och kronor sekundära. Det som är intressant är hur vi får effektivt stopp på fossilbränsleanvändandet. Svaret är inte sänkt eller ens bibehållet bensinpris. Men det enkla och effektivaste svaret är inte heller höjt pris, utan förbud. Det är helt enkelt dags att förbjuda det som inte är hållbart. Det som inte längre ”bara” hotar framtida generationer utan även många nu levande individer. Eller åtminstone, som ett minimum, förbud mot nyförsäljning av bilar och andra apparater som går på fossila bränslen.
Med det sagt, i väntan på ett förbud är höjda bensinpriser ett sätt att få ner användandet. Men för att få verklig effekt behöver vi en snabb höjning på 10-tals kronor. Att jämföra priset med 50-talet, eller för den delen 60- eller 70-talet, när klimatproblemen överhuvudtaget inte fanns på den politiska dagordningen, blir ointressant. Ska vi blicka bakåt är det intressanta hur vi kommer ner till 50-talets nivå av bilanvändande, inte hur 50-talet bensinpriser var.
Det är också ohederligt att göra detta till en staden–landet-fråga. Bensinkramarna hävdar att landsbygdsborna är beroende av fossilbilar för att komma till jobbet, affären och så vidare. Mot det svarar många miljövänner, utifrån en vilseledande SVT-artikel, att stockholmare åker mer bil än norrbottningar. Vad den handlade om var hur långt varje bil går, men eftersom norrbottningarna i genomsnitt har fler bilar åker de mer bil per person. Men det är inga gigantiska skillnader. Den genomsnittliga norrbottningen kör 4 km per dag längre än genomsnittliga stockholmaren.
Då är skillnaden betydligt större mellan män och kvinnor. Män kör nästan dubbelt så mycket bil som kvinnor. Om männen börjar bete sig som kvinnorna skulle vi alltså bli av med ungefär 30 procent av bilåkandet. Och skulle alla ta cykeln (gå eller ta kollektivtrafik när det finns) för de korta resorna, under 5 km, så skulle hälften av bilresorna försvinna. Nej, alla kan inte det, men de allra flesta kan.
Ungefär en tredjedel av bilresorna i Sverige är fritidsresor och tittar vi på de andra två tredjedelarna har avstånden till såväl service, och därmed även en del av jobben i form av stora köpcentrum istället för lokala affärer, skapats av just för att vi har billig bensin. Dyrare drivmedel skapar helt enkelt starka incitament för lokal service och att mindre orter inte bara blir sovstäder och -byar.
När en lyssnar på debatten i Sverige får en lätt känslan att bensin i Sverige är mycket dyrare än i andra länder. Och visst finns det många exempel på länder som har lägre priser, men det finns också motsatsen. I Nederländerna är priset drygt 10 procent högre än i Sverige och även länder som Finland, Danmark, Grekland, Italien, Portugal och Frankrike har högre priser. Det är bra, alla länder behöver göra det dyrare att förstöra vår framtid. Det sistnämnda av de länderna, Frankrike, visar också på vikten av att höja priserna på rätt sätt.
I Frankrike ledde en fullt rimlig bensinskatt till gula västarnas framväxt eftersom Macron lät skatten finansiera skattesänkningar för de rika. För att slippa ett sådant motstånd bör vi undvika både att göra som Macron och att diskutera glasspriserna. Istället bör vi titta på Kanada som ungefär samtidigt som Frankrike införde en miljöskatt, men istället för att låta skatteintäkten gå till skattesänkningar för de rika så betalar de merparten av intäkterna ut direkt till alla medborgarna.
Om vi i dag tredubblade energi- och koldioxidskatten på bensin och andra oljeprodukter så skulle priset dubblas samtidigt som intäkterna för staten skulle öka med runt 120 miljarder kronor per år inklusive de extra momsintäkterna. Delas det ut till alla, nyfödd som pensionär, så skulle det ge 12 000 kronor var. Det skulle få vilket bensinuppror som helst att slockna. Sedan är förstås målsättningen att mindre bensin skulle förbrukas och därmed mindre pengar komma in, men även 5 000 eller 10 000 kronor skulle troligen släcka bensinbrasan.
Bosse ”Bildoktorn” Andersson tycker att bränslet är på tok för billigt i dag.
Janne Berglund har råd att köra BMW men startade bensinupproret 2.0 för att bensinen är för dyr.