Offentlig konst – vad tänker du på när du hör det? Skulpturer som det ofta blir liv om? Konst som får kliniska sjukhusmiljöer att se mer mänskliga ut? En Alice i Underlandet-lik tunnelbana, som med sina elva mil bildar världens längsta konstutställning? Eller kanske någon tillfällig ljudinstallation på allmän plats?

I Göteborg kommer en person från år 2026 att få anställning på en tågstation för resten av livet. Med lön men utan arbetsuppgifter. Vad individen väljer att göra då ska tillsammans med kommentarer och reaktioner från publiken fylla konstverket Evig anställning med innehåll. Spontanansökningar har redan börjat droppa in för ”jobbet”, men själva platsannonsen lär komma först 2025.

Inget för Stockholm, tycker Mårten Castenfors, som ansvarade för de offentliga konstinköpen i Stockholms stad under tio år men nu är chef för konsthallen Liljevalchs:

– Nej, det är alldeles för coolt och smart. Det krävs en pedagogisk förklaring av verket. Alla behöver få en chans att förstå vad det handlar om. Det skulle ha passat mycket bättre på till exempel ett galleri. Där kan man se till att publiken blir införstådd med mekanismerna bakom.

Konstnärerna bakom Evig anställning, Goldin och Senneby, är inspirerade av den franske nationalekonomen Thomas Piketty som pekar på att investerat kapital ökar snabbare i värde än en lön, med större klassklyftor som resultat. Verket har en budget på runt sex miljoner kronor. Med nuvarande investerings- och avkastningsprognos räcker pengarna i 120 år – till den anställdas lön på stationen.

Enprocentsregeln

Men låt oss nu inte fastna i Göteborg. I Stockholm ska minst en procent av kostnaderna för alla om- till- och nybyggen i Stockholms kommun och region gå till offentlig konst. Andra kommuner kan arbeta efter andra principer. Miljardnotan för bygget av sjukhuset Nya Karolinska Solna, NKS, gav en alltså hel del pengar till Region Stockholms avdelning för konst. De valde att satsa hela 118 miljoner kronor på till exempel skulpturer och målningar på NKS.

– Konsten ska finnas på sjukhuset i många år. Kvalitet kostar men är långsiktigt ekonomiskt och blir hållbart över tid, svarar Elisabeth Wengström, chef för avdelningen konst, Region Stockholm.

En annan och mycket äldre vårdinrättning är Södersjukhuset, som invigdes 1944. Förra året fick konstnären Inger Andersson uppdatera och klä en del av fasaden med metallverket Talamus. Det är också namnet på hjärnans omkopplingsstation för impulser från ryggmärgen. Just där verket är placerat sker transporter till och från sjukhuset.

Finns det någon konst som inte går att ha på just sjukhus?

– De mesta är möjligt. Vi utgår alltid från vilken vård som bedrivs. Textilier är till exempel helt uteslutet i operationsmiljö och lösa föremål inom viss psykiatrisk vård, säger Elisabeth Wengström.

Konst eller vårdcentraler?

Men vad krävs då av ett verk för att det ska kunna kvala in som offentlig konst?

– Om vi sätter ut en skulptur som väcker känslor är det bra, säger Mårten Castenfors. Vi är ju inte där för att sminka över världen.

Och så här svarar Stockholms konsts chef, Stefan Hagdahl:

– Det ska vara av hög kvalitet och tillföra något specifikt till platsen och miljön. Väcka tankar, känslor och öka nyfikenheten. Eller göra betraktaren hänförd. Och tillföra ytterligare dimensioner i tillvaron.

Hur försvarar du offentlig konst på en plats där invånare vill använda skattepengarna till något annat?

– Man kan ställa saker emot varandra men vi menar att man kan göra saker samtidigt, säger Stefan Hagdahl. Frågan är om inte Stockholm, en av de rikaste kommunerna i Sverige, kan satsa på till exempel en konsthändelse i Vårberg? Konsten är till för att medborgarna ska bli förundrade och få upplevelser utöver det vanliga.

År 2017 tilldelades förorten Vårberg 16 miljoner kronor för ett konstverk, något som stack i ögonen på lokalbor. De ville hellre lägga pengar på vårdcentraler, lägenheter, belysning och att stoppa skjutningar.

App för offentlig konst

Rebecka Walan, intendent på Stockholms länsmuseum, konstaterar:

– Ett verk kan förändras och bli mer intressant för den som får veta mer om det.

Rebecka Walan föreläser i till exempel skolor och guidar personer till den offentliga konsten i länet. Hon arbetar också med museets nya app, som ger en kort bakgrund till offentliga konstverk och information om dess konstnärer. Tanken är att Stockholms alla kommuner ska prickas in på sikt.

– En del verk behöver få göra en resa i människors medvetande innan de blir accepterade. Det är viktigt att de som väljer ut konst har tillit till den processen, fortsätter hon.

De femton olika färgerna på arton flerfamiljshus i miljonprogrammet västra Flemingsberg – det är länets mest omfångsrika exempel på det. Konstnären Gert Marcus starkt lysande färgkombinationer på fasaderna slog ner som en klart annorlunda bomb 1974. I dag är det ett landmärke som få verkar vilja byta ton på.

– Titta på den offentliga konsten, det är som att ta tempen på en nations demokratiska anda. I en diktatur används den som propaganda och maktmedel men vi har en mångfacetterad samling, säger Rebecka Walan, samtidigt som hon pekar på bristen på och behovet av mer mångfald.

Rösta fram konst?

Men hur demokratisk ska konsten vara? I exempelvis Täby kommun har invånarna fått vara med och rösta fram offentlig konst. Ingenting för Stockholm konst, tycker Stefan Hagdahl.

– Nej, det är bättre att använda sig av välmeriterade konstprojektledare som rådgivare, tillsammans med kompetenta tjänstemän. Det ökar förståelsen och kunskapen om konst även på sikt, säger han.

Mårten Castenfors instämmer:

– Det blir skendemokrati av ett sånt röstande. Av några tusen i ett bostadsområde är det kanske tolv som engagerar sig och som mest tänker på vad de själva gillar. Det krävs kunskap för att hålla på med konst. Annars blir det lätt blommor och gulliga djur.

– När det gäller Täby var det en jury av tjänstemän från stadsbyggnads-, kultur- och fritidsnämnden som valde ut konstverk som de boende fick rösta på. Inte så mycket blommor och gulliga djur där, kommenterar Rebecka Walan.

Tävlingar och kontakter

Så hur hittas konstnärer som kan skapa det som är aktuellt att köpa in? Via till exempel tävlingar och utlysningar kan det komma in olika bidrag. Kontakter och kunskap om vilka som gör vad behövs också för att kunna beställa verk, även dialog med olika konstskolor. Sedan har varje instans sina processer och steg från projektidé till färdigt verk på plats. Ett lyhört lyssnande på behov och tankar hos berörda människor är en del av det arbetet.

– Det finns också byggbolag och företagare som förstår värdet av offentlig konst. Inte minst för att den höjer värdet på byggnader. Och det ger ju fler möjligheter för både konstnärer och folk i området, konstaterar Mårten Castenfors.

Människor som har växt upp i tjänstemanna- eller företagarfamiljer leder ligan när det gäller i stort sett alla former av kulturkonsumtion och kulturutövande. Det finns ett direkt samband mellan högre utbildning och att vara aktiv i kulturlivet, visar en undersökning från SOM-institutet.

Statens konstråd arbetar även med att göra konstupplevelser mer tillgängliga för alla, oavsett bakgrund och social tillhörighet.

– Vi har också vänt oss till de boende i miljonprogrammen och frågat: Vilken plats eller situation här skulle du vilja påverka med offentlig konst? säger Lena From, chef för konstenheten på Statens konstråd.

Svaren arbetar Statens konstråd nu vidare med.

– I Hässelby håller vi på att skapa en scen för människors egna berättelser. I Jordbro är ett kulturhus rivningshotat och föreningarna där ville visa politikerna värdet med det. Vi finansierade en månadslång festival och föreningarna fick visa upp vad de faktiskt bidrar med och dokumentera sitt arbete. Politikerna fick också ett underlag för kommande beslut, säger Lena From.

Fler kvinnor på gång

Förutom när det gäller att spela dator- och tv-spel, besöka sportarenor och göra blogginlägg är kvinnor mer aktiva inom kulturkonsumtion än män. Det visar en annan undersökning från SOM-institutet.

Det är inte speciellt många kvinnor i den offentliga konsten, jämfört med majoritetssamhällets män. Vad görs för att motverka den här obalansen?

– Den här frågan är uppe hela tiden hos oss. Vi köper till exempel in en hel del verk av äldre kvinnliga konstnärer för att balansera upp vår konstsamling, säger Lena From.

På Stockholm konst strävar man medvetet efter jämvikt, säger chef Stefan Hagdahl:

– De senaste åren har vi faktiskt arbetat med fler kvinnliga än manliga konstnärer.

Fler kvinnor anmäler även intresse för de konstnärliga uppdrag som lyses ut av Region Stockholm.

Mårten Castenfors säger att han genom att både köpa in från de äldsta etablerade och så de yngsta som just gått ut Konstfack ser till att spegla konstvärlden.

– Min ledstjärna är kvalitet, och då brukar det bli ungefär 70 procent kvinnliga konstnärer och 30 procent manliga.