Bouteflikas avgång sätter inte bara punkt för ett tjugoårigt styre, det innebär även slutet för en tid stöpt av befrielsekrig och Kalla krigets spänningar. Epokens baneman blev Algeriets folk som kräver förändring.

”För första gången på decennier lägger det algeriska folket framtiden i sina egna händer”, rapporterar journalisten Malia Bouattia för al-Jazeera.

Vem som på sikt vägleder den nordafrikanska oljenationen in i en ny framtid är oklart: det enda landets 40 miljoner invånare, varav hälften är under 24 år, kan räkna med är enorma utmaningar.

Nytt politiskt landskap

Protesterna mot den 82-årige och sjuke Boute­flika visar att Algeriets unga inte längre håller sig borta från det politiska samtalet. Vilket utmanar landets största maktfaktor: armén.

Det var inom den som Bouteflikas oundvikliga seglats mot politisk natt började efter att lojala militärer krävde hans avgång. 2015 avsattes den inflytelserike generalen Mohamed Mediene i ett försök att minska militärens inflytande, ett beslut som hemsökte Bouteflika då militära potentater istället för att ge sitt stöd stöd stämde in i protesterna.

Arméchefen Ahmed Gaïd Salah har ansvarat för den senaste tidens maktommöblering och ledde regeringsarbetet under Bouteflikas sjukfrånvaro 2018.

”Salahs utrensning kan ha lagt grunden för en fredlig övergång med tanke på att armén är regimens ryggrad. Samtidigt visar historien att armén alltid har lyckats leda Algeriet i olika övergångsperioder, vilket förklarar varför det anses vara den mest betrodda institutionen i landet”, anser Abdelillah Bendaoudi, frilansskribent och antiterrorforskare, i en analys för Washington Institute.

Militären och regimen missbedömde ändå kraften hos den demonstrerande massan, menar Malia Bouattia:

”Folkmajoriteten upplevde inte inbördeskriget, och om de gjorde det var de mycket unga. Deras liv är märkta av ett annat slags våld: arbetslöshet, brist på möjligheter och fattigdomen som präglar dagens Algeriet trots enorma profiter på landets naturtillgångar.”

Från befrielsekrig …

När Algeriet 1962 blev FN-medlem var landet raserat av krig. Den förste president var Ahmed Ben Bella, populär för sina kooperativa jordreformer, utbildningssatsningar och industrinationaliseringar. Politisk isolering och gräl med militärer och religiösa intressen ledde till hans avsättning 1965.

Ersättare var försvarsminister Houari Boumédiène som rev upp konstitutionen och monterade ner politiska institutioner och styrde Algeriet med hjälp av dekret och en revolutionär rådsförsamling. I den innersta kretsen ingick Bouteflika, då tjänstgörande som utrikesminister och ansvarig för försämrade relationer med grannarna Mauretanien och Marocko (som de utkämpade det så kallade ”Sandkriget” emot 1963). Algeriet tog här även ställning för ett självständigt Västsahara och har upplåtit plats åt befrielserörelsen Polisario och västsahariska flyktingläger.

Boumédiènes hastiga död 1978 lämnade Algeriet i politiskt ingenmansland, utan demokratiska traditioner eller strukturer. Oljan och naturgasen var – och förblir – ekonomiska livlinor och i undanträngda politiska gränder lurpassade maktlystna utmanare.

… via inbördeskrig …

Under 1980-talet förvärrades läget. Presidenten Chadli Bendjedid avreglerade marknaden och den offentliga sektorn och i moskéerna uppmuntrade radikala islamister till köns­apartheid, förbud av alkohol och införande av klädkoder. När oljepriset föll 1986 utbröt storstrejker och upplopp. 

Trots mass­arresteringar förblev situationen ohållbar varpå regimen skrev om konstitutionen som både öppnade dörren för yttrandefrihet och försämrade kvinnors rättigheter. De senare bondpjäser som Bendjedid offrade för att blidka den inflytelserika islamiströrelsen FIS, stödd av Saudiarabien, som segrade stort i parlamentsvalet 1991.

Men valet ogiltigförklarades och Bendjedid upplöste parlamentet, blev själv avsatt av ett militärt statsråd och bevittnade från sin husarrest hur Algeriets tioåriga inbördeskrig bröt ut.
.

.. till stora utmaningar

I inbördeskriget (1991–2001) stred armén (uppbackad av Egypten, Sydafrika och USA) mot FIS-lojala islamistrebeller (uppbackade av Iran, Libyen och Marocko). I bakgrunden fanns även Saudiarabien och al-Qaida. Kriget blev en humanitär katastrof med 150 000 döda och försvagade islamiströrelsers inflytande i den muslimska världen till följd av motbjudande massakrer som FIS-anknutna rebeller gjorde sig skyldiga till.

”Kriget fick befolkningen att frukta instabilitet”, skriver journalisten Kamel Daoud i Jihad och menar att det var en av anledningarna till att landet inte kullvältes av den arabiska våren.

Enligt Daoud är Bouteflikas bortfall våren 2019 ett bevis på att förändring i Algeriet ”är möjlig utan att landet faller samman”. Huvudutmaningen, säger han i The Atlantic, är att lösgöra sig från den post-koloniala mentaliteten som härskat i Algeriet sedan självständigheten från Frankrike:

”Vi har funnit ett tydligt politiskt uttryckssätt: folk vill bryta sig loss från den post-koloniala eran. De vill göra slut med den generationen.”

Skadeglädje och oro

Från rivalen Marocko hörs skadeglädje. För befrielserörelsen Polisario ger utvecklingen skäl till oro. Kampen för ett självständigt Västsahara har länge varit knutet till Algeriet. Eller: Bouteflikas Algeriet. 

Ett nytt politiskt Algeriet ritar om kartan inte bara för Västsahara, utan regionen i stort. Under Västsaharas FN-ledda samtal med Marocko har ompositioneringar skett i skuggan av Algeriets folkliga resning. Marockos bojkott av Afrikanska unionen där Västsahara erkänns av 21 av 55 medlemsstater är över och agendan är glasklar:

”Marockos återinträde innebär att Västsahara måste säkra nya bundsförvanter. Det kan bli konfliktfyllt då Marockos mål är att kasta ut Västsahara ur unionen”, skriver Afrikakonsulten Peter Fabricius för ISS.