Just, sa en person i ungdomsboken jag läste. Just vadå? Just det? Just vaknat? Eller kanske avbröt han sig och skulle fortsätta meningen senare. Nej, det kom ingen fortsättning.

Det visade sig handla om ett ord med ett helt annat uttal, ett franskt lånord som i original stavades juste. I Svenska Akademiens ordlista årgång 1973, då ett par år gammal, stod det just, men min mor sa att man kunde skriva schysst också. Så det gjorde jag.

Ordet har använts på svenska sedan 1600-talet, med samma uttal som i dag, utom i ”handtvärkarkretsar” där det uttalas med u istället för y, berättar Svenska Akademiens ordbok år 1934. SAOB är den stora svenska historiska ordboken, ej att förväxla med ordboken SAOL, som beskriver skriftspråket i Sverige från 1500-talet och fram till nu. Man började 1893 med A och håller på med V. Redaktionen rapporterade 2014 att ordet vedersyn var färdigt.

Det betyder att ordboken i sig är en dokumentation över språkets (och samhällets) utveckling. Ord som vi har använt i hundra år finns inte med om de börjar på A. Och ord som vi ogärna minns radas upp i de rysligaste sammansättningar – men det omstridda bakverket finns inte med. Kanske var det inte uppfunnet 1947.

Ordet just(e) har funnits med hela vägen och förändrats väldigt lite. Till exempel citeras en text från 1792, där hertig Karl ”intog oss alla genom den ackuratess, attention och precisa samt justa omdöme i alla saker, som han visade”. En som hade ett juste omdöme var rättvis. Men just(e) kunde också betyda exakt: ”Ammiralitetz-Collegium skall inlägge een just rächning på alt dedt dee åhrligen opburit” kunde man till exempel skriva hundra år tidigare, 1692.

Men just, då? Liksom just(e) kommer det från den latinska ordstammen ius, som betyder lag. Och liksom just(e) lånades det in på 1600-talet. Att orden uttalas olika beror på att just kom via tyska och holländska medan just(e) kom via franska. Och att det kom att ingå i engelska just right som ungefär betyder lagom beror förstås på att just betyder precis: precis som det ska vara – lagom.

Lagom har faktiskt fler likheter med just och just(e). Det finns belagt i svenskan från 1600-talet och har sitt ursprung i ett latinskt ord för lag. Men ett annat ord, inte ius utan lex. Ursprungligen betydde det ”enligt lagen” (och det uppkom alltså inte i samband med mjöd i vikingatida dryckeshorn som skulle räcka ”laget om”).

Tillbaka till stavningen av ordet juste. Sedan 1600-talet har alltså just– uttalats med sje-ljud och y i justera och i adjektivet just(e) och med j och kort u i just, justitiekanslern med flera. Först på 1900-talet kom försvenskade stavningar som schysst, schyst och sjyst. SAOL tog upp sådana stavningar 1986 och sedan dess är det sjyst och, som andrahandsvariant, schyst som gäller.

Det är rimligt. Det räcker med ett s i slutet för att få ett kort y – som i tyst. Visserligen heter det visst, men det är ju en böjning av viss, som har två s. Det finns inget sjyss eller schyss att sätta ett t på, så det finns ingen anledning att skriva schysst. Mer än vanans makt, alltså.
Sjyst och schyst såg så konstigt ut i mina ögon att jag började omformulera meningar för att slippa skriva det. Ända fram tills nu, när jag fick anledning att kolla med en aktuell SAOL och såg att det numera går bra att ha kvar -e i den franska stavningen: juste. Det ser juste ut i mina ögon.

Ett PS bara. Jag upptäckte just att ordet justera används för att skada motståndarlagets spelare vid till exempel en fotbollsmatch. Det låter ju inte juste alls.