Sommaren är generös i år. Stannar länge och antyder i sin ihärdighet att vi kanske har något att oroa oss över, men vaggar in oss i sin stilla värme så övertygande att det är svårt att lyssna på det örat. Nu lämnar den oss snart. Den ska ställa ut oss i kylan igen. Återställa ordningen. Den visar sig som några gnistrande månader av vilsamhet. En ynnest. Så inbjudande, att vi nästan vant oss vid lättheten och sinnesron den ger.

Sommaren gör allt för att linda in oss i lättja. Sätta stopp för snabba fötter och stressade tankar. Ger tid för våra blickar att dröja kvar vid de stora varma träden som kastar rörliga svirrande skuggor över sjöns vatten och stigarna som leder dit. Sommaren lägger ut en mjuk filt i det doftande gräset och vi får chans att stanna upp en stund på vägen.

Livets alla ögonblick och tidpunkter som hittar in i oss och som vi bär vidare. Punkter av stillastående tid likt prickar utslängda på vår livsväg. Alla stunder som dröjer. Alla livets ljudspår. Och allt det fortfarande oupptäckta…

På sommaren lämnar människorna städerna. Vi söker horisonter, rena vatten, lata dagar, skönhetsupplevelser och mänsklig värme. Närheten till naturen och varandra som meningen med livet. Allt slit och all längtan som lett dit. Till upplevelsen av hur välbehövligt långsamt allt rör sig i hettan. Till ljudet av människor under parasoller som är lojt och utan tider att passa. Solen strömmar in i oss och värmer våra frusna själar. Vi griper efter strålarna, håller dem kvar, så de ska räcka långt in i våra tankar på den annalkande hösten, så de ska glittra länge över vår långa vinter.

Vi har lärt oss att ta tillvara tiden av frihet som givits oss. Vara barbenta. Äta på klippor. Bada nakna. Se på solnedgångar. Stå stilla i hallonsnår. Sippa Retzina. Ta kvällspromenader. Och nattdopp. Sitta uppe.

I den obalanserade samhälleliga strukturen mellan arbete och fri tid.

Såsom allting har ett slut viker dagen småningom undan och lämnar över oss till skymmande rum. Så lämnar oss också sommaren, den dör, tar slut, eller förflyttar sig någon annanstans, tills nästa gång. Den ger oss sitt liv och lämnar landet. Drar sig tillbaka i grå regnmoln, försvinner söderut och lämnar multnande grönska och svala vindar bakom sig. För att sprida sin värme någon annanstans.

När vindarna vänt lämnar vi stränder, campingplatser, hotellrum och fritidsstugor, packar upp våra väskor och städar undan brassestolar och baddräkter. Våra steg faller åter in på vardagens stigar. Kanske fångar vi ögonblick av dröjande solstrålar i en paus. Njuter av något vi köpt med oss från semesterorten. Håller hårt i hoppet om sommarens återkomst. På andra sidan allt det mörka, gråslaskiga och kalla.

Den som lever får se.

Så klapprar klackar åter mot asfalt och skitiga perronger, paraplyer fälls upp, läppar målas röda och portföljer fylls.

Prekariatet sitter kvar på gatan, i rännstenen, utanför butikerna, i nattbussarna, framför arbetsförmedlingarnas flimrande datorer, i nerspydda tunnelbanevagnar och i ångestladdade väntrum på socialen. För dem märktes sommaren som att det blev färre förbipasserade att bli ignorerad av ett tag, men nu när gatstenar och asfalt kallnar, trampar de skyndsamma fötterna taktfast förbi igen.

Nu går tågen enligt tidtabell till stan, tunnlar slukar upp horder av resande och spottar ut dem där det är som folktätast. Nya arbetsdagar, utmaningar, livsuppgifter och möten fyller dagarna med ny längtan efter nya dagar i frihet. Nätterna drar oss ner mot jorden. Mörkret omfamnar oss, lägger oss ner i den stilla och helande vilan.

I bästa fall har vi en morgondag att göra något vackert av. Det är högst sannolikt. Nya dagar med nya bilder, nytt ljus och nytt glitter. Sommaren går snart, men den kommer igen.