I slutet av sextiotalet flyttade Ingvar Bratt till Karlskoga och började arbeta på Bofors. De första tio åren trivdes han väldigt bra med företaget, kollegorna och arbetsuppgifterna. De etiska aspekterna kring att tillverka och sälja vapen var inget som Ingvar funderade särskilt mycket på.

– Hela 68-rörelsen gick mig spårlöst förbi. Vi var många unga civilingenjörer och jag fick jobba med det som senare skulle bli smugglingsrobot 70, säger Ingvar Bratt.

Men i slutet av sjuttiotalet började samvetet gnaga; han började bli allt mer miljömedveten, demonstrerade mot kärnkraft och såg allt fler orsakssamband i världen.

– Andra halvan av sjuttiotalet ökade vapenexporten på Bofors. Och det blev än tydligare hur man hänsynslöst skulle sälja vapen till tredje världen som var de stora kunderna.

Samtidigt växte Ingvars engagemang i det nystartade Miljöpartiet.

– Deras partiprogram stämde väldigt bra överens med mina värderingar. Och där stod tydligt att svensk vapenexport bör förbjudas.

Ingvar blev ordförande i Miljöpartiets lokalförening och var med på en presskonferens som Per Gahrton höll i Karlskoga. När de lokala reportrarna frågade om vapenexporten, svarade Ingvar ärligt att han tyckte att det var fel, trots att han arbetade på Bofors.

– Kort efter det blev jag inkallad till min chef. Han undrade om jag var en säkerhetsrisk.

Ingvar försökte hålla isär sina världar. Hans ideologi sa honom en sak. Samtidigt var det ett stort steg att säga upp sig. Men dubbelheten skavde.

Avslöjandet

Ingvar blev uppringd av journalisten Cecilia Zadig på SVT-programmet Magasinet. Hon hade fått uppgifter om att Bofors sålde Robot 70 till Dubai och Bahrain – länder som inte var godkända för export – och undrade om Ingvar kände till det.

– Jag svarade sanningsenligt att jag arbetade med ett projekt som skulle komplettera robotarna till dessa två länder.

Ingvar visste inte att länderna var förbjudna för vapenexport, men hade anat det. Affären var höljd i dunkel och på Bofors använde de täcknamn på länderna i skrift – även om de sa ländernas namn rakt ut på mötena.

– SVT:s inslag sändes i maj 1983, där Cecilia hänvisade till interna uppgifter från Bofors. Då hade jag fått klart för mig att Robot 70 sålts via Singapore – som agerade som officiell kund – till de båda arabstaterna.

Läckte dokument

Bofors dementerade uppgifterna som SVT presenterade. Ingvar hade då redan bestämt sig för att avsluta sin anställning. Han var djupt besviken att det inte blev några större reaktioner, och att Bofors kunde fortsätta som vanligt.

Innan han slutade kopierade han ett antal hemliga handlingar, där det framgick att Bofors sålt vapnen via Singapore. Sedan flyttade Ingvar till Stockholm för att omskola sig till gymnasielärare i tekniska ämnen.

– Jag höll dokumenten hemliga i ett år. Men under en utställning på Kulturhuset 1984 mötte jag några representanter från Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Vid ett möte visade Ingvar dem de hemligstämplade dokumenten, som tydligt bevisade vad Bofors höll på med: vapensmuggling.

– De ville göra en polisanmälan direkt. Och jag blev livrädd. Ideologiskt var jag motiverad att ställa upp på en polisanmälan. Men jag ville inte ställa upp med mitt namn. Istället kunde de få hänvisa till en hemlig källa på Bofors. I maj lämnade de in en polisanmälan, med en kopia av mina hemliga dokument, säger Ingvar.

Men trots mediernas rapporter blev det inte särskilt uppmärksammat. Och polisen tog lång tid på sig att utreda.

– Efter ett drygt halvår ville polisen träffa mig personligen, på ett hotellrum i Örebro. Det var under tystnadslöfte och jag kunde vara anonym. Det gick ett par månader innan de återkom och meddelade att åklagarna bara ville inleda en förundersökning om jag ställde upp på ett förhör – som skulle bli offentligt om åtal väcktes.

Det var ett enormt svårt beslut för Ingvar. Men samtidigt kände han att han inte hade något riktigt val. Förhöret hölls och det hela blev känt som Boforsaffären i medierna. Alla undrade vem den hemliga källan var. Ingvar visste att det bara var en tidsfråga innan hans identitet skulle vara röjd. Tillsammans med Svenska freds- och skiljedomsföreningen bestämde han sig för att träda fram offentligt i maj 1985.

– Vi hade förberett oss väl, skrivit ner fakta och bakgrund till beslutet. I slutet av maj åkte jag upp till Stockholm. DN hade fått min artikel med löfte om att publicera den efter presskonferensen, men de blåste mig och publicerade den som enda tidningen lagom till presskonferensen skulle hållas.

Blandade reaktioner

Boforsaffären fick enorm publicitet världen över. Ingvar återvände till Karlskoga, familjen och arbetet som lärare. Expressen var med när han steg in på sin arbetsplats. Och även om han fick positiv respons, lät de negativa reaktionerna inte vänta på sig.

– I början var det tillåtet att tycka lite både och. Men de goda rösterna tystnade tyvärr och det blev en oerhört negativ kritik. Insändare i lokalpressen blev tuffare och tuffare, de flesta på orten var beroende av Bofors. Det kom anonyma brev och jag blev till och med hotad till livet, säger Ingvar.

Bofors, som från början hade förnekat allting, fick ändra taktik när det blev känt att robotarna hade sålts via Singapore. Företaget menade istället att de hade haft ett inofficiellt tillstånd.

I efterhand tycker Ingvar Bratt att han var för naiv. Att han utgick från att människor skulle tycka som han själv. Att Bofors och Karlskoga inte kunde vara beroende av illegal vapensmuggling.

– Jag hade aldrig väntat mig en så massiv kritik. Det var väldigt tufft. Jag oroade mig också mycket för min familj, min fru och mina barn. Jag var rädd för vad de skulle behöva utstå.

Familjen klarade sig igenom krisen. Hans fru Eva valde att vidareutbilda sig och räddningen för Ingvar blev att han började resa runt i Sverige. Han höll föredrag och fick ett enormt stöd av människor runt om i landet.

Efter att ha arbetat ett par år som lärare i Karlskoga, flyttade Ingvar och Eva till Nora. Eva fick jobb som kultursekreterare och han själv började arbeta på Komvux. De ville börja om och slippa hot och anklagelser. I dag bor Ingvar ensam kvar i huset vid sjön. Eva dog för sex år sedan. Nu ägnar han mycket av sin tid åt körsång och att arbeta ideellt med flyktingar.

Fredspris

År 1986 fick han Eldh-Ekblads fredspris och Miljöpartiets fredspris. Och 1988 fick han Dagens Nyheters och Politikens frihetspris, som han delade med en brittisk tidskrift känd för att vara visselblåsare och som avslöjade bland annat Watergate. Motiveringen för Ingvar löd: ”Ingvar Bratts mod och uthållighet har varit av grundläggande betydelse för att skapa klarhet om brotten mot den svenska lagen om vapenexport. Med sitt exempel har han visat att rätten att yttra sig har som sin förutsättning modet att tala.”

Aldrig ångrat beslutet

Visselblåsning i samhället behöver uppmuntras på alla nivåer, menar Ingvar. Och själv är han väldigt glad över att olika personer i tuffa situationer vittnat om att han har varit en förebild för dem: ”Om Ingvar Bratt vågade, vågar jag också” har han hört från flera håll.

– En viktig sak att tänka på när man ska avslöja något är att inte vara ensam, det är väldigt tufft.

Man behöver verkligen stöd av en grupp eller från en organisation, säger han.

Ingvar är väldigt tydlig med att han aldrig har ångrat sitt beslut, trots allt som han har fått utstå.

– Däremot ångrade jag efteråt att jag inte vågade kommunicera med Bofors. Det gjorde istället Svenska Freds på ett rakt och modigt sätt. Jag var konflikträdd och vågade inte möta cheferna. Och det ångrar jag faktiskt.

Han är fortfarande förvånad och besviken över att inte de ansvariga ministrarna gick ut hårdare och kritiserade vapenaffären, då för över trettio år sedan. Istället teg de och valde att inte sprida klarhet i frågan.

– Men jag har alltid varit stolt över att jag agerade, säger Ingvar. Och även om det tidvis har varit väldigt jobbigt och pressat, hade jag inte velat vara utan det. Det har lärt mig mycket om hur vi människor fungerar.