Idag har många människor tappat tron på det politiken åstadkommer. Vi är många som varit frustrerade i många år över det politiska systemets brist på åtgärder för att motverka de globala kriserna. Speciellt det senaste året har det blivit övertydligt hur svensk politik urartat i skyttegravskrig utan någon koppling till utdöende arter, skogsbränder eller uttorkade jordar.

Ett socialt väl fungerande samhälle tycks också alltmer ointressant. Mönstret är likartat på global, nationell, landstings- och kommunnivå. Gula västar i Paris är ingen isolerad engångsföreteelse.

En begriplig bild

Vad är demokrati? Vad borde den vara? Med jämna mellanrum träffar jag folk som säger att ”vi lever i en demokrati”. Då drar jag genast slutsatsen att de är ganska ointresserade av demokrati. Det räcker för dem med val vart fjärde år, mötes- och yttrandefrihet. Uppenbarligen lägger vi in olika betydelser i begreppet. Demokrati = folkstyre kan inte enbart vila på formalia, vi måste ha ett verkligt inflytande. Jag kan se ett antal krav som måste vara uppfyllda för att vi ska kunna uppleva demokratin som verklig.

För att demokratin ska vara meningsfull måste sådant som är viktigt i vardagen för oss medborgare vara möjligt att påverka. Många beslut har flyttats till företag när offentlig verksamhet realiserats ut. Strukturrationaliseringar i näringslivet har gjort att de beslutande funktionerna i företag flyttat från orten, ofta utomlands. Och en stor del av det som finns kvar att besluta om på politikens område flyttas till beslutande församlingar som EU och WTO (World trade organization) och slutna förhandlingar inom frihandelsavtal som Ceta mellan EU och Kanada. Det återstår inte så mycket som våra egna folkvalda har möjlighet att styra över. För oss vanliga medborgare blir det naturligtvis ännu mycket svårare att påverka beslut.

Ett andra krav måste vara att tillvaron är begriplig, att vi förstår de sammanhang som påverkar våra liv. Hur ska vi kunna skaffa oss en realistisk bild av internationell ekonomi, av hur våra folkvalda skriver under handelsavtal där företagsintressen tillåts begränsa nationell lagstiftning, av hur lobbyverksamhet och påtryckningar påverkar våra folkvaldas beslut när de ska stifta lagar om arbets rätt, sociala skyddsnät, skatter och naturskydd? Nyhetsmedierna bidrar dåligt till en begriplig bild, klimatet har länge varit en närmast blind fläck för dem. Hur ska vi som medborgare kunna begripa hur vi ska ta ställning i ett samhälle där så mycket sker i det fördolda?

Levande diskussion

En representativ demokrati bygger på att vi kan ha förtroende för dem vi väljer. Och, ja, jag kan ha förtroende för enskilda politiker men absolut inte för vad det politiska systemet åstadkommer eller inte åstadkommer. Det är ett tredje krav som gör den demokratiska processen meningslös om det inte uppfylls. Jag ser en utbredd arrogans bland politiker och brist på inlevelse i människors situation.

Både inom politik och storskaligt näringsliv finns en tendens att dölja intressen som står mot varandra för att den egna agendan ska framstå som den rätta. I ganska många år har jag läst remisser på energi- och klimatplaner, trafikplaner, översiktsplaner och utvecklingsplaner, både för Dalarna och Falun där jag bor. Ett allmänt mönster är att biltrafik, ekonomisk expansion med bland annat centrumutveckling, ökad turism och ökat invånarantal har stått i fokus på bekostnad av det mesta som har med ett hållbart samhälle att göra – trivsam och hälsosam grön stadsmiljö, bevarad odlingsmark, planering för att motverka kategoriområden och åtgärder för att minska bilberoendet. Man låtsas arbeta med alla de fina miljö- och hållbarhetsmålen. Att resultatet oftast uteblev eller blev negativt har vi sällan fått veta. Det mönstret är inte unikt för Dalarna.

Ett fjärde krav: Utrymme för diskussion. Opinioner som har sin grund i kritiskt inhämtande av kunskaper och en livlig diskussion har stor chans att både skapa bra beslut och beslut som många är överens om. Demokrati är på så vis inte en individfråga. Levande diskussioner i verkliga livet är nog viktigast, i fikarummet eller föreningen. Platser där vi kan träffas spontant – bibliotek, ungdomsgårdar, hembygdsgårdar – behöver samhället stödja. Att bara spontant trycka på gilla- eller sur gubbeknappen är ganska värdelöst i demokratisammanhang.

En gång i världen läste jag en kurs i pedagogikhistoria och lärde mig att det finns en pendling i alla samhällen mellan tonvikt vid sociala och kulturella frågor och den andra ytterligheten, där det materiella med pengar, vinst och guldets glans är det viktiga. I dag är vi inne i en extremt materiell period, så extrem att mänsklighetens och jordens framtid tycks ointressant. Ett femte krav är därför: Demokrati måste handla om att vi människor (inklusive naturen vi lever i och av) ska ha det bra – vad ska demokratin annars vara bra för? Men ett materiellt fokus tycks ha företräde framför det mänskliga hos de flesta beslutsfattare. Och det ses som underförstått att vi får det bättre med ekonomisk tillväxt trots att ett sådant samband saknas – snarare gäller det omvända. Ett fokus på sociala och kulturella värden krävs för en fungerande demokrati.

Lokalsamhällen

Vad ska vi göra då? Små detaljförbättringar räcker inte. Omställning till ett hållbart samhälle kräver genomgripande förändringar av alla samhällets system. Att återinföra verklig demokrati är en nödvändig förändring. Jag tror inte att det lyckas utan att vi återupprättar mer lokala samhällen. Sverige har i två omgångar ”effektiviserat” genom att slå ihop kommuner, på demokratins bekostnad. Mer lokala samhällsgemenskaper kan skapa en vi-känsla och vara överblickbara och därmed begripliga för alla invånare. Flyttlasspolitik och inflyttning till stora städer har gjort omgivningen mer anonym. På samma sätt som det känns tryggt med hemmets fyra väggar ska den egna orten kunna vara ”min” ort som jag är med och tar ansvar för.

Lokalsamhällen är viktiga av flera andra skäl också, det handlar inte bara om boende. Mer lokal produktion av varor och tjänster är en nödvändighet när vi ska minska de storskaliga transporterna för att klara klimatet. På köpet kan vi få lokalt ägande och därmed inflytande över och del av vinsterna från produktionen. En procent av jordens invånare äger i dag hälften av alla resurser och skatteflykten i Sverige motsvarar 10 procent av BNP – här finns mycket pengar och inflytande som lokalsamhället kan använda till egen livskvalitet. En bonus är att kvalitet på det vi odlar och tillverkar kan bli bättre när vi vet och kan påverka hur produktionen går till.

Ett väl fungerande lokalsamhälle kan återge oss mer av direktdemokrati och kontroll över den egna vardagen.

För att göra diskussionen om lokalsamhället begriplig kan det ställas i kontrast mot dagens samhällsplanering. Den har funktionsuppdelning som mall, med olika former av segregering som följd. Var sak på sin plats och sedan ska vi ta oss, enklast med bil, mellan de olika funktionerna utan att träffas lika mycket som när vi går, cyklar och åker kollektivt.

Ödesfrågor

När jag upplever en stad som trivsam beror det oftast på att den inte är uppdelad på olika funktioner av nitiska planerare. Ett lokalsamhälle har förutsättningar att hänga ihop, det är nära till livsmedelsbutiken, bageriet, verkstäder, offentlig service, kaféer och restauranger, till skolor och dagis, till arbetsplatser och fritidssysselsättningar. Livet kan bli rikare när jag träffar människor med olika ursprung, ålder, inkomst och sysselsättning. Det finns en trygghet i att ingå i ett sammanhang tillsammans med andra människor, göra saker tillsammans, stötta den som inte mår bra. Vi andra behöver också den gemenskapen när vi ska hantera prestationskrav och klimatångest.

De här kvaliteterna hos lokalsamhället har till stor del försvunnit med bilsamhällets utbredning under hela efterkrigstiden – kvaliteter som går att återskapa. Om vi inte ska ha möjlighet att vara med och besluta om ödesfrågorna runt vår framtid är det inte mycket bevänt med demokratin. Verklig demokrati nu!