Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan beskriver den nya fattigdomen i Sverige, den som kan drabba ”vem som helst”, och ett skyddsnät som får allt större hål. Boken handlar om Beata, en kvinna i femtioårsåldern som varit framgångsrik inom sitt yrke och ensam uppfostrat fyra barn. Beata är en påhittad person, men historien är baserad på verkliga berättelser.

En dag blir Beata sjuk, det är en fysisk sjukdom som författaren inte går in på, men som kräver sjukskrivning på heltid. Beata som är frilansare och har F-skatt har tidigare inte varit sjukskriven, hon har alltid kunnat jobba ikapp senare. Men den här gången är det annorlunda och trots att hon kämpar går det till slut inte längre.

Till en början tror och hoppas hon att allt ska ordna sig och bli bra igen. Men det gör det inte, det blir bara värre och Beata sjunker allt djupare i fattigfällan.
Till en början är Beata förvånad över att hjälpen från samhället uteblir, hon som har jobbat och betalat skatt i över trettio år. När hon inser att hjälp inte kommer pendlar hon mellan ilska, hopp och förtvivlan, men framför allt skam över att vara fattig. Det är när hon inleder sin kontakt med socialen som hon börjar må riktigt dåligt.

Hon vet till slut inte vad som beror på hennes sjukdom och vad som beror på deras bemötande. Däremot blir det tydligt för henne att socialen gör det krångligt för henne med flit, för att hon ska ge upp. Hon förstår också att hon hör till de privilegierade fattiga, att det finns de som har det värre. Men att detta också leder till att hon i högre grad blir misstrodd och granskad.

Boken är ett slags resonemang i Beatas inre som ger en tydlig inblick i både att vara fattig och hur systemet som ska hjälpa den som är fattig fungerar. Hon funderar över varför hon plötsligt fattar så dåliga beslut, som att köpa kakor till mat, välja bort storpack eller ta dyra sms-lån. ”Det finns få saker som är så dyrt som att vara fattig”.

Hon funderar över vad det egentligen kostar socialen att granska hennes kvitton och förehavanden varje månad. Eller när hon söker psykiatrisk vård, fast hennes problem enbart handlar om ekonomin. Skulle det inte vara billigare att bara ge henne pengar i handen? Hade hon kunnat komma tillbaka till arbete tidigare om hon sluppit stressen kring att vara fattig?

Mycket av det som händer i boken är så hemskt att det känns nästintill overkligt. Som hur nyckfullt socialen betalar ut pengar, eller att det tog flera månader att ens få tag i dem. Men det är en bok som kunde ha blivit skriven många gånger förut, om fler hade vågat och orkat berätta. För den som fortfarande sitter i fattigfällan är rädslan ofta för stor, få vågar bråka med den som betalar för mat och tak över huvudet.

Boken beskriver hur Beata till och med slutar stå upp för sina åsikter i diskussioner med vännerna. Fattigdomen gör henne rädd och kuvad. Medan den som lyckas ta sig ur fattigdomen kanske helst vill glömma allt, och saknar kraften som krävs för att ta ännu en strid. Sen finns alla de som försvinner ur statistiken.
Genom Beatas inre resonemang blir det tydligt hur fattigdom lätt kan leda till missbruk, hemlöshet, kriminalitet och till och med självmord. Sist är det den stora skammen över att vara fattig.

Beata funderar över varför de fattiga inte organiserar sig, gör revolution, eller varför ingen kändis berättar om när den var fattig.
Just därför är boken så viktig. Den berättar om en växande, men tyst skara och visar dem att de absolut inte är ensamma. Det blir också tydligt att vem som helst kan hamna i fattigfällan, inte bara ”de andra”. Och att tio kronor eller ett paket kaffe kan göra stor skillnad för en fattig person.