Öppet brev till ärkebiskopen:
Ärkebiskop Antje Jackelén skrev nyligen om näthat i Svenska Dagbladet. Zenon Panoussis svarar henne här i ett öppet brev. Vill du också dela dina tankar med Syres läsare? Välkommen att skicka texter och bilder till Läsarnas! Adressen är malin.bergendal@tidningensyre.se.
Jag läste precis din artikel om näthat i SvD och skulle gärna vilja kommentera den. Medan du har rätt i allt du skriver, tycker jag att du missar den viktigaste aspekten: att den som mår illa av att bli utsatt för hot och trakasserier gör det huvudsakligen därför att han upplever att han inte kan försvara sig, vilket i själva verket inte stämmer.
Som du säger, klagomål kallas ”pinsamt självömkande” och ”när den drabbade säger ifrån finns ett annat favoritsätt att nåla fast henne i underläget: Hon kan inte ta kritik. Om hon insisterar på sanningen, då utövar hon härskarteknik. Eller så låtsas hon bara vara offer för att fika efter lite medlidande”.
Det stämmer, men det är bara trollens verklighetsförvanskande retoriska grepp, vars enda syfte är att rättfärdiga angreppet och ytterligare försvaga den angripna. Det är lika meningslöst att ens försöka argumentera mot sådana påståenden som att försöka föra en vettig diskussion med ett gäng aggressiva fyllon. Det effektiva sättet att hantera nättroll är att gå utanför deras 140-teckensrevir och ta itu med dem på den tid och med de medel som man själv bestämmer.
Jag kan bäst illustrera detta med ett konkret exempel. I början av året råkade min dotter ut för någon som blev irriterande närgången på Instagram med mera. Hon försökte tala vett med honom och när det inte hjälpte blockerade hon honom överallt. Men hon glömde Apples Imessenger och då dök han upp där och var väldigt aggressiv, till den punkt att han hotade våldta henne och ”skicka folk att skada” henne. Min dotter befann sig då i Colombia, trollet i Australien. Hon ringde mig och bad om råd.
Jag tillbringade några dagar med att spåra och kartlägga trollets liv och vänskapskretsar, både de reella och de virtuella. Sedan satte jag upp en blogg i hans namn där jag publicerade bilder på alla hans meddelanden och skröt om dem i första person (”I am an internet troll and a very tough guy with balls of steel, at least as long as I think that I can hide behind my modem”). Jag såg också till att bloggen kom upp som det allra första resultatet när man googlade trollets namn. Sedan kontaktade jag honom. När han inte svarade på mina mejl och telefonsamtal, ringde jag ett par av hans vänner under förevändning av att fråga hur jag kan få tag på honom, och gav dem adressen till bloggen. Taktiken visade sig väldigt effektiv: bloggen spred sig som en löpeld i trollets bekantskapskrets och jag fick mejl från honom bara några timmar senare. Han skakade.
Jag sa till honom att jag inte vill förstöra honom fullständigt, men att jag har vissa krav på honom: att han ska gå i terapi och ta reda på vad som drev honom att bete sig som han gjorde, så att han aldrig gör om detta mot någon, att han ska be min dotter om ursäkt och att han ska donera sin inkomst från 100 timmars arbete till Läkare utan gränser med min dotter som avsändare, allt ordentligt dokumenterat och fullt verifierbart.
Han gick med på det och jag dolde bloggen bakom lösenord, men med löftet att åter sätta den online om han inte håller sig till vår överenskommelse. Jag hjälpte honom välja en erfaren klinisk psykolog och jag bidrog med principiella diskussioner och praktiska råd till att lösa en del av hans problem. Sju månader senare är han som en helt annan människa och har blivit flera år mognare.
Nu tänker du kanske ”bra, men vad hjälper det att ta ut och reformera ett troll när det finns miljoner andra där ute?”. Det är inte det som är poängen. Poängen är att min dotter kommer aldrig igen att känna sig utsatt och maktlös inför nätmobbare och troll. Hon har blivit fullkomligt immun mot dem därför att hon har insett att det är offret för näthat som har makt över förövaren och inte tvärtom.
Detta är insikten som skulle få slut på nätmobbning om den delades tillräckligt brett. Mobbarens nöje och styrka är hans vetskap att han med några välvalda ord och helt utan kostnad kan orsaka stort obehag hos helt okända människor var som helst i världen. Insikten att man kan alltid vända på spelet – om man vill, när man vill, som man vill och mot vem man vill – eliminerar obehaget, ruinerar mobbarens nöje och fråntar honom all sin styrka. Man behöver inte och man bör inte heller slå tillbaka mot varenda idiot på nätet. Det räcker att veta att man kan göra det, och kanske också att göra det någon enstaka gång för nöjet att visa dem sin plats och i allmänpreventivt syfte.
