”Vilken jävla tur att han inte slår mig”. Det var det jag tänkte den där dagen för fem år sedan när jag stod utanför kommunhuset, nybliven arbetslös efter ett par års högskolestudier som hade föregåtts av ytterligare några års korttids- och projektanställningar. Jag hade inte lyckats jobba ihop till alfa- eller a-kassa och var således förpassad till att ansöka om försörjningsstöd, eller socialbidrag som det väl fortfarande kallas i folkmun. Vilket jag precis hade gjort. Suttit på en prydligt kontor med mössan i hand och redovisat för mina obefintliga tillgångar, enligt byråkratins alla regler och blanketter.

Men det skulle inte bli något försörjningsstöd, upplyste handläggaren mig över kanten på sina läsglasögon, och lade resolut undan mina noga ifyllda blanketter i en hög som jag misstänkte skulle kastas när jag väl lämnat rummet. För jag var gift. Och är man gift eller sambo har ens partner försörjningsplikt, om hen tjänar mer än si eller så mycket. Det tyckte handläggaren att min man gjorde, utifrån vad han hade tjänat enligt förra årets deklaration för egenföretagare.

”Och om han inte tjänar mer nu så kanske han borde överväga att byta jobb” påpekade handläggaren och befäste således normen om mannen som försörjaren innan hen skickade hem mig att leva på min makes pengar och nåd.

Den position som vårt sociala skyddsnät precis hade placerat mig i kallas i termer av relationsvåld för ”ekonomisk misshandel”. Fenomenet har uppmärksammats allt mer de senaste åren och definieras tämligen konkret som en medveten begränsning av en partners tillgång till ekonomiska medel, som i sin tur skapar en beroendesituation där personen med de ekonomiska resurserna intar en maktposition i relationen. Handläggaren på kommunen hade just gett min man den ekonomiska makten över mig. Hur jämställda vi än försökte vara så var det exakt det som just hade hänt.

I en studie från Storbritannien tidigare i år framkom att 16 procent av de tillfrågade hade stannat i ett förhållande av ekonomiska skäl. Av dem som var i en relation under studien uppgav hela 28 procent att ekonomisk trygghet var en nyckelfaktor till att de stannade i förhållandet. När vi ser till kategorin kvinnor som söker hjälp att komma ur destruktiva förhållanden uppger 98–99 procent att de förutom övrigt våld även blivit utsatta för ekonomisk misshandel.

Enligt NNEDV, National Network to End Domestic Violence, är ekonomiskt våld den starkast bidragande orsaken till att främst kvinnor inte kan ta sig ur våldsamma relationer – de har helt enkelt inte råd att gå sin väg. Speciellt kvinnor i redan utsatta grupper drabbas hårt, men liksom med allt relationsvåld sker det i alla klasser och oberoende av exempelvis utbildning eller etnicitet. Och uppenbarligen även med statens välsignelse, när de utan tvekan förpassar ekonomiskt utsatta till en tillvaro i totalt beroende av sin partner. Man ska inte behöva vara tacksam över att ens partner inte slår en. Vi behöver ett annat säkerhetssystem, ett individuellt.

Basinkomst, har jag ju sagt.