Många säger att man inte ska fästa sig vid saker, men kanske är det just därför vi har mage att slösa så mycket.

När mormor kastade min favorittröja i soptunnan med argumentet att den var ”gammal”, kändes det som om en bit av mig låg i soptunnan – eller snarare på soptippen, där den hunnit hamna när jag väl upptäckte att den fattades. Ja, jag fäster mig vid saker. Jag önskar att fler gjorde det.

Många känner nog igen den svindlande känslan av att plötsligt inse att mobilen är borta. Tänk om vi erfor samma känsla varje gång vi tappade bort en tröja? Skulle det bli mindre slit och släng då?

Enligt en rapport från Ellen MacArthur foundation står modeindustrin för 10 procent av alla utsläpp – mer än de sammantagna utsläppen för internationella flygresor och frakt. I Sverige är det ännu värre. ”93 procent av all klimatpåverkan är kopplad till inköp av nya varor”, säger Sandra Roos, en av forskarna bakom en studie kring Sveriges textilkonsumtion som Naturvårdsverket låtit utföra i fjol, i ett pressmeddelande.

Tänk om alla fäste sig vid sina prylar. Dumpade one-month-stand-tröjan för ett långvarigt förhållande. Att fästa sig vid saker innebär inte att man urskiljningslöst söker skaffa fler. Det handlar om att uppskatta saker, hysa en vördnad för dem, så att det känns som ett helgerån att göra sig av med dem i onödan, och som att släppa in en främling i sitt liv var gång man adopterar en ny pryl.

Men leder inte det till ett ännu mer materialistiskt synsätt, på bekostnad av det icke-materiella, det andliga, intellektuella, konstnärliga, humanistiska? Nej. Snarare handlar det om ett mindre materialistiskt förhållningssätt, där tingens värde baseras på deras icke-materiella värde. Ty jag tror inte att materiella egenskaper i sig kan grunda lika höga värden som immateriella egenskaper som minnen, relationer och åsikter.

Varför var jag så förtjust i min tröja? Jo, förutom att vara en av de vackraste röda sidentröjor jag mött ( ja, jag personifierar den!), klädde den minnen. Mina första förvirrade dagar på universitetet, när folk drack litervis med vodka för att våga ropa ”kom hit! Här finns alkohol, droger, och jag!”. När jag kramade en person som betyder mycket för mig. När jag hamnade i en knivig situation, när jag fick en idé om den fria viljan, när jag skrattade på en mattelektion, när jag sjöng med en kör jag saknar … Min tröja.

Man kan säga att det gäller att hitta ett högre värde hos tingen genom att associera dem till det vi verkligen värderar. Men jag tycker mig se ett mönster. Blir det inte lite tomt – ytligt – att älska en tröja bara för att den passar en just nu, när man inte känner sig rynkig, när man hittar de där skorna som passar så bra och inte känner ett behov att gå ner några kilo?

Jag söker en djupare kärlek till tingen; affektionsvärdet. Men det är bara början. Hur etablerar man en djupare relation till sina saker? Genom att medvetet koppla minnen, känslor och tankar till dem.

Låt din jacka symbolisera förundran, låt dina strumpor bli ett par turstrumpor, låt din mössa bli den du bar när du vågade berätta en hemlighet.

Flummigt, visst. Men om vi bara kunde uppbåda lite lojalitet till våra prylar.