I augusti hade jag nöjet att lyssna på Jake Conroy då han kom till Sverige för att föreläsa. Han tillhörde gruppen SHAC som under flera år fredligt kampanjade mot ett stort djurförsöksföretag i USA. Han blev dömd som ”inhemsk terrorist” till fyra års fängelse. Jake, som verkar vara den snällaste kille en kan tänka sig, blev för sin ickevåldsliga aktivism inlåst på ett högsäkerhetsfängelse i flera år. Hur kan detta vara möjligt?

Det är något som den kanadensiska författaren John Sorenson skriver om i sin nya bok Constructing Ecoterrorism. Terrorattacken den 11 september 2001 födde en stark rädsla hos många i USA. Detta utnyttjades av människor Sorenson kallar terrorist-entreprenörer, människor som försörjer sig på att jobba mot eventuella terroristhot. Problemet för dessa entreprenörer var att hotet från islamsk terror inte var tillräckligt stort. Därför utvidgades det till att också gälla djurrätts- och miljöaktivister, som med ett gemensamt namn kallas ekoterrorister. Samtidigt började företag som utnyttjade djur och deras lobbygrupper känna att djurrätt var ett reellt hot mot deras profit. Under 2000-talet har jordbrukets mäktiga lobbygrupper därför legat på för att skapa allt mer drakoniska lagar mot fredlig djurrättsaktivism.

Under 1992 i USA kom Animal Enterprise Protection Act som 2006 ersattes av den tuffare Animal Enterprise Terrorism Act (AETA). Enligt den senare lagen räcker det att ett företag visar att de har förlorat ekonomiskt på en aktivistkampanj för att djurrättsaktivister ska bli dömda som terrorister. Denna lag drabbar därför även de som använder sig av laglydiga och fredliga aktiviteter som exempelvis en bojkottkampanj eller fredliga demonstrationer. Dessutom har flera amerikanska stater klubbat igenom så kallade ag-gag-lagar som kan fälla personer som olovligen har tagit bilder inne på djurfabriker.

Under delar av 1900-talet pratade man i USA om The Red scare – förföljandet av människor som misstänktes ha sympatier eller kopplingar till kommunismen. I dag pratas det om The Green scare – där istället progressiva djurrätts- och miljöaktivister jagas. Det är skrämmande och upplysande att läsa Sorensons uppräkningar av hur dessa fredliga aktivister demoniseras och döms till hårda straff i Nordamerika och Storbritannien. Boken ger många exempel på övervakning, infiltrering och provokation till brott i fredliga djurrätts- och miljögrupper. Bara i England har omkring hundra undercover-agenter infiltrerat freds-, djurrätts-, miljö- och vänstergrupper från 80-talet och framåt. I USA har FBI beskrivit djurrättsaktivism som ett av landets största inhemska terroristhot trots dess ickevåldsliga metoder.

Det är också med tacksamhet som jag konstaterar att vi i Sverige inte alls har samma situation som i USA och England. Ickevåldsliga djurrättsaktivister blir inte dömda för terrorism och det är sällsynt att någon anklagar svenska djurrättsaktivister för att hålla på med terrorism. Det är visserligen några riksdagsledamöter på högerkanten som har motionerat om hårdare tag mot djurrättsaktivister men detta verkar inte ha haft någon effekt.

I sin bok beskriver Sorenson tydliga fascistiska tendenser i USA, Kanada och England som inte endast är ett hot för djurrätts- och miljörörelsen utan för hela demokratin i dessa länder. För när fredlig opposition börjar bli olaglig är alla oliktänkande illa ute. Men jag anar också hopp i denna utveckling. För om djurrättsrörelsen inte hade lyckats påverka mot ett mer djurrättsligt samhälle och reellt utmana djurutnyttjandet, då hade inte heller det här enorma propaganda-arbetet behövts från företagen. Att de går så hårt åt fredliga djurrättsaktivister är ett tydligt kvitto på att djurrättsfrågan rör sig framåt!