Klassen i byskolan flockas kring lille Per som med viktig min berättar om den stora nyheten därhemma: att man har en ”water closet” i huset. Om man drar i ett snöre så blir det tomt i stolen! Alla förundras inför denna fantastiska nymodighet. Utom Kalle som utbrister:

– Va! Skiter ni inomhus?

Och med ens förstår alla hur konstigt och fel det är att ha dasset inomhus. Förtrollningen är bruten och Per står ensam.

Det här är en bra historia om perspektiv som bryts och ordens makt. Jag tänker på historien när jag ”skiter inomhus” i stan och jämför med landet där helt andra villkor gäller.

Värdet av gödsel

Men svärfar har också berättat att förutseende människor i byarna funderade på vad som hände när skiten spolades ut i närmsta vattendrag. Det blev först snusk i sjöarna, sedan enorma ledningsbyggen och dyra reningsverk. Och ändå dras vi med övergödning, inte minst av Östersjön. På landet vet man också värdet av gödsel från djur och människor.

Men i stan gäller ”out of sight, out of mind” som engelsmännen säger. På landet är det svårare. Visst kan man ha toan inomhus – med modern teknik är det luktfritt, eller nästan i alla fall. Men tunnan måste tömmas och den riktigt miljömedvetne tar vara på ”guldvattnet” som är en idealisk gödning. Tunnan är billig och miljövänlig men man får inte vara för sjåpig. I stan har vi sett till att slippa den viktiga ”äckelfaktorn”.

Det finns andra småskaliga lösningar som minimerar din egen praktiska insats, till exempel en toalett där allt du lämnar efter dig förbränns med elektricitet. Allt man behöver hantera är lite aska. Men i mina ögon är det ganska bisarrt att koka in några liter urin varenda dag. Och det kostar. En enkel kalkyl visar att min elförbrukning skulle minst dubbleras. Elnotan kan bli 500 kronor högre per månad och sedan kommer lika mycket till för de specialpåsar som behövs. Och elen till förbränningstoaletter i stor skala, till exempel i vart fjärde hushåll, skulle kräva en hel kärnkraftsreaktor.

Fosfor i urinen

Ett annat problem är att våra lämningar, särskilt urinen, innehåller mycket fosfor, som både är en bristvara och en förorening. Kroppen kräver fosfor som den får via maten, odlingar kräver mycket fosfor och tillgången på råvaran är begränsad. Därav de upprörda diskussionerna kring ”peak phosphorus”, fosfortoppen, där man hävdat att de brytbara reserverna av fosfor kommer att vara slut om 20–30 år. Där bortom hotar världssvälten, för fosforn är oersättlig. Men det är en omstridd prognos. Vissa bedömare talar om reserver för hundratals år. Ett näraliggande problem är däremot att uppemot 80 procent av den brytvärda fosforn finns i det av Marocko ockuperade Västsahara. Råfosfaten därifrån har också en hög nivå av kadmium, som är skadlig för människor när den tas upp genom maten.

Därför borde fosforn från avloppen fogas in i ett kretslopp. I dag fångas det mesta i slammet i reningsverken. Till en början försökte man att återföra detta slam till åkrarna, precis som bönder gjort i alla tider med stallgödseln. Men eftersom avloppsvattnet ock så kom från industrier, företag och dagvatten innehöll det alldeles för mycket tungmetaller och annat olämpligt. Det var inte uppskattat av lantbrukarna. Människor har också ovanan att hälla allt möjligt olämpligt i avloppet. Genom åtgärder ”uppströms” har man ändå lyckats sänka halten av till exempel kadmium och kvicksilver och fått fram ett ”certifierat slam” av bättre kvalitet. Å andra sidan kom nya bakslag när man upptäckte nya typer av föroreningar som smittämnen, läkemedelsrester och mikroplaster.

Därför vågar bönderna inte använda det och bara en mindre del av slammet återförs till åkrarna. Resten hamnar ofta i deponi, det vill säga, det blir liggande någonstans och fosforn går därmed ur kretsloppet. I värsta fall läcker det sedan, precis som åkrarna läcker. Östersjön redan är övergödd – fosfor är lika problematiskt som förorening! Det handlar också om stora mängder – slammet från reningsverken kan vara 100 liter per år och person eller 20 kilo torrvikt.

Utvinna energi

Så här har pendeln svängt under årtionden och det är inte ovanligt för miljö och resursproblem: problem ”löses” men återuppstår allt eftersom vi förstår mer av industrialismens följder. En forskare, Folke Günther, har hävdat att framtidens fosforhantering kräver att vi upplöser städerna och bosätter oss i små byar på 200 personer som lever i ett slags självhushållning där all avföring – och därmed fosfor – återförs till åkerjorden. Om detta är för drastiskt har han en annan lösning som redan håller på att installeras på några håll i Sverige: vakuumtoaletter som spolar, eller snarare trycker bort våra lämningar för sig, utan att blanda dem med allt annat avloppsvatten. I stället kan de återföras till jordbruket. Sådana toaletter fungerar ju på flyg och tåg.

Fosforn i slammet är hur som helst otillräcklig för jordbruket. I konventionell odling måste också mineralisk gödsel tillföras. Detta i tillägg till stallgödsel och växtrester som också är viktiga – och för ekologisk odling helt avgörande – för att balansera det som förs bort och som läcker ut i vattendrag och sjöarna. På senare år har flera metoder utvecklats för att torka slam och sedan utvinna ren och för växterna tillgänglig fosfor ur askan. För att komplicera frågan är nämligen fosforn i slammet ofta utfälld med kemikalier så att den är otillgänglig för växtligheten; det måste först omvandlas kemiskt.

Frågan är om detta är ekonomiskt lönsamt med nuvarande priser för handelsgödsel. Ekonomin kommer överhuvudtaget in på en rad sätt: det är till exempel ofta lönsamt att avvattna eller indunsta slammet, även om det drar mycket energi, om det ska transporteras längre sträckor. Det koncentrerade slammet kan rötas så att man utvinner energi, ofta långt mer än som går åt i processerna. Resterna efter rötningen, biogödseln, innehåller fortfarande den viktiga fosforn att utvinna eller att säkra genom deponering så att den inte förorenar.

Två timmars ljus

Det här är alltså en ganska snårig fråga. Det vimlar av tvärsäkra uttalanden som behöver specificeras. Förutsättningarna skiljer sig mellan jordar och odlingsformer. I Sverige och andra länder med ett avancerat jordbruk tillförs mer fosfor för att toppa skördarna trots att många jordar egentligen är mättade med fosfor, eftersom man öste på stora givor för några decennier sedan. För småbrukare i Afrika kan däremot ett tillskott av handelsgödsel göra underverk för skörden. Därför är det omöjligt att generalisera om fosforns betydelse.

Om vi lägger om kostvanor med mindre kött så kan vi också minska fosforproblemet.

Kompensera för nya problem

Kanske hade Kalle ändå rätt i att vattenklosetterna var ett gigantiskt misstag som har dragit med sig en mängd problem. Men något annat avloppssystem förefaller otänkbart. Dels för att äckelfaktorn är ett handikapp för varje alternativ där man ska handskas med avföringen. Hela det befintliga kostsamma ledningsnätet betyder också att vi blivit ”stigberoende” – vi måste bygga vidare på det system vi har. Där får vi kompensera för nya problem som dyker upp, städa upp när avfall hamnar fel och så vidare i en evig kedja. Förstörda sjöar och hav får hanteras för sig. Och fosfor förblir en bristvara. Den kan aldrig ersättas med något annat – som ekonomer brukar hävda när något blir dyrare – men den behöver inte ta slut.

Uppfinnarjocke har för övrigt även tagit sig an hundars avfall, en plåga och numera en avsevärd mängd. Den måste komma till nytta, tänkte en engelsman och byggde ihop en biogasgenerator med en gatlykta. Skötsamma matte/husse plockar upp efter sin hund, lägger påsen i lådan och vevar ett varv så omvandlas innehållet till gas som driver en lykta. Tio påsar = två timmars ljus. Leve den upplysningen!