Om fler slipper bli sjuka behövs mindre vård. Det är grundtanken i den rapport om folkhälsan som den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden lade fram under partikongressen förra helgen, och den innehåller en hel del som är bra. I avsnittet om att minska antalet människor som drabbas av utbrändhet påpekar de till exempel att det inte handlar om ett ”styrmål för Försäkringskassan att få ner sjukskrivningstal” utan om att verkligen förebygga.

Flera av förslagen som ska förbättra ungdomars psykiska hälsa är också vettiga, som bättre skolhälsovård, fler speciallärare och specialpedagoger och senare skoldagar på högstadiet.

Men sen var det det här med att vi ska hållas i upptuktelse för att inte kosta samhället pengar. Det går som en röd tråd genom texten. Ibland sockrat med några rader om att det är en klassfråga, att fattiga människor äter sämre mat, röker mer, rör sig mindre. Vilket är sant.

Men kontentan är att vi ska styras till ett hälsosamt leverne med skatt på läsken och obligatoriska promenader på arbetstid. På led, iförda rosa neonvästar för säkerhets skull, kanske? Och anställda som motionerar på fritiden ska belönas med extra semester. Här får ett fastighetsbolag i Västerås vara förebild. De som jobbar där för en träningsdagbok ”där pulshöjande aktiviteter registreras” och får sedan ut 20 procent av den tid de har tränat i semester.

Men möjligheter och incitament räcker inte, menar Tiden, för ”att hitta motivationen och tiden att ta en promenad till eller från jobbet kan upplevas svårt för många som har en fullspäckad vardag. Det går därför inte att lämna över ansvaret fullt ut till individen”.

Ja, man mår bra av att röra på sig. Men precis hur vi lever måste vara upp till oss. Staten, när vi nu har en sådan, ska skydda oss och våra rättigheter, se till att det finns utbildning, omsorg, vård och annan infrastruktur. Det ska finnas tandvård, men jag vill inte ha skattelättnader för att jag borstar tänderna – Tiden föreslår inte det heller, men de hade lika väl kunnat göra det. Att se till att vi motionerar är inte statens uppgift. Eller arbetsköparnas eller fackets, för den delen.

Det är nämligen arbetsköparen som ska dra ut de anställda på obligatorisk promenad. Det vore praktiskt eftersom den budget regeringen har att följa ändå tvingar dem att sänka arbetsgivaravgifter, skriver Tiden. De anställda i sin tur ska driva frågan genom facket eftersom det vore så bra för hälsan. Ja, just det. Eftersom inte alla anställda vill promenera dagligen ska de få sina arbetsköpare att tvinga dem. Lysande.

Ett antal paternaliserande förslag för att förbättra folkhälsan är i och för sig inget stort samhällsproblem. Men de är ett symptom i en tid då allt fler tycks bli blinda för ingrepp i privatlivet – kanske för att ingreppen, till exempel i form av digital övervakning, redan är så massiva och för att vi är relativt maktlösa mot dem.

Lika väl skulle staten kunna blanda sig i när vi går och lägger oss på kvällen. Eller varför inte belöna alla som kramar någon fem minuter om dagen – det är ju så bra för oxytocinutsöndringen?

Om nu folkhälsa är en klassfråga är det klasssamhället vi behöver ta itu med, inte arbetarnas bristande motivation att motionera. För ett beslut om obligatoriska promenader handlar inte bara om att det är nyttigt med motion. Det är också en av flera små saker som krymper utrymmet för vad som är min och din ensak. Man behöver inte se så långt tillbaka i tiden för att komma underfund med att det är en dålig idé.