Psykologiska institutionen vid Linnéplatsen i Göteborg är en gigantisk byggnad i rött tegel med stora panoramafönster som vetter mot lummiga Slottsskogen. Varje år utbildas upp till 1 600 studenter här.

Johan Melander, som undervisar på institutionen, bedriver forskning om vad trauma mot barn får för konsekvenser senare i livet. Johan är inte bara en psykolog med en mycket varm och förtroendeingivande framtoning, han är också musiker. I april ordnas ett ”release party” för Göteborgsintervjuerna, en samling av låtar som har figurerat i Johans föreställning med samma namn, som han turnerat med sedan 2013. Albumet innehåller bara ett urval av de många alster Johan har producerat och använt i föreställningen under åren.

– Föreställningen ändras under vägs gång, den tar aldrig slut. Den är ett skal som går att fylla. Ibland har jag ett band med mig, eller gästartister. Ibland är jag helt ensam. Det ger en skön frihet, säger Johan Melander.

Trevar sig fram

Göteborgsintervjuernas dialoger och låttexter är Johans sätt att utbilda människor. Han försöker att sätta ord på det som är svårt för många att tala om.

– Man får treva sig fram. Hur kommunicerar man så otäcka och skrämmande saker? Vad ska gestaltas och hur gör man det på ett respektfullt sätt? Samtidigt får man inte väja för det brutala, då blir det inte trovärdigt. Min målsättning är att varje låt ska vara så bra att den står för sig själv, men vissa låtar behöver ett sammanhang för att få ett mervärde.

Att Johan har hittat ett sätt att använda musik för att kommunicera de svåra upplevelser han dagligen konfronteras med är ingen slump. Han har en gedigen erfarenhet av musikbranschen, som började 2001, när han flyttade från Linköping till Göteborg för att det numera avsomnade skivbolaget Nacksving fanns här.

– Det var en jätteviktig period för mig. Jag fick en musikalisk familj i Göteborg.

Nyfiken på inre livet

Därefter har det rullat på. Johan Melander och Nya stan, bandet som Johan var ledare för, fick mycket uppmärksamhet för sitt debutalbum 2006 och har jämförts med Jakob Hellman, Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Nya albumet är producerat av Hans Olsson, som bland annat har jobbat med Göteborgsmusikerna Alice B och Timo Räisänen.

Steget mellan artistyrket och doktorandtjänsten på Göteborgs universitet kan tyckas långt men Johan menar att kopplingen är naturlig.

– Det finns ett nyfikenhet på människors inre liv och framförallt hur vi uttrycker det. Själv fastnade jag för att jobba med barn för att konstnärligt skapande ligger så nära det arbetet. Leken är central och med hjälp av den kan föräldrar och barn hitta varandra igen. Läkningsmotorerna hos barn i det läget är otroliga.

Trots att ämnet är tungt, utstrålar Johan optimism. Leendet finns där hela tiden. När han talar om sitt arbete, blir han märkbart entusiastisk: uppslukas av ämnet, glömmer kaffekoppen på bordet. Svaren kommer lätt och från hjärtat.

– Musik började jag med för att det var kul, inget annat. Trots att jag kunde leva på det ett tag, tappade jag så småningom intresset. Att musiken skulle bli en form för att föra utsatta barn och ungdomars talan var inte planerat utan växte fram. Nu ser Johan att det blir vanligare även bland andra musiker.

– Jag har alltid skrivit mycket lyrik, där det fanns mer plats för de här frågorna. Men nu börjar andra röster också göra sig hörda, vilket öppnar upp för nya teman och erfarenheter även inom den genre av popmusik jag verkar inom. Just nu lyssnar jag mycket på Frida Hyvönens fantastiska Kvinnor och barn. Den känns som en syskonskiva till min, säger han.

”Rädda för reaktioner”

En fråga som infinner sig är förstås varifrån materialet till Göteborgsintervjuerna kommer, om texterna är autentiska, från unga som han har mött i jobbet.

– Berättelserna från psykiatrin letade sig in i omformulerade former. De bygger på sådant som är sant, fast jag har ändrat informationen lite. Genom dem har jag också kunnat berätta om delar av mig själv. Blandningen mellan mig och andra personer har gett mig en otrolig energi. Speciellt låten Kontraktet kom till av sig själv på ett nästan hallucinatoriskt sätt. När jag blev ett med den person som inspirerat till texten, uppstod en tredje karaktär vilket gjorde att låten blev stark och bra.

Johan är medveten om att texterna i hans låtar väcker känslor. Men det är inget man ska undvika, menar han.

– Vi är så rädda för reaktioner. Men vi behöver träna mer på att ta hand om känslor och jag tänker att det är bra om någon blir ledsen, eftersom det är starten för läkning. Om jag till exempel gör föreställningen på en skola har vi alltid samtal efter så att ungdomarna får uttrycka sig kring det de har sett. Vi ser också alltid till att det finns en kurator eller andra viktiga vuxna till hands eftersom det är vanligt att ungdomar har frågor även långt efteråt.

Ingen marknadsföring

Att föreställningen intresserar människor som jobbar professionellt med trauma-tematik kan tyckas självklart. Men publiken är blandad och består också av dem som kan känna igen sig i Johans texter, då det sällan händer att deras erfarenheter speglas på en scen. Och Johan får ofta spontana förfrågningar om gästspel.

– Föreställningen verkar ha en sorts inneboende kraft som gör att människor blir intresserade, därför har jag aldrig behövt marknadsföra den. Det flyter på ändå. Att nu få släppa Göteborgsintervjuerna som skiva är både roligt och viktigt för mig eftersom vi behöver prata om de här sakerna i andra sammanhang. De här barnen lider. De måste få knyta an till andra vuxna under ordnade former, inte bara i form av behandling utan även en fungerande skola. Tyvärr får vi alltmer urholkade samhällsinstitutioner. Men det går också framåt, det finns mycket utbildning kring dessa frågor.

Vrede ger förändring

Johans arbetsdag ska snart börja. Men innan dess förtydligar han att budskapet är att när vi börjar kommunicera om svåra upplevelser, då väcks hoppet.

– Och hoppet är inte att ”nu pusslar vi ihop allt och lever lyckliga i resten av våra liv”, utan att lämna människor på en plats där vreden över sakernas tillstånd är så stor att man får lust till förändring. Det räcker för mig.