Går det att utforma en folkligt förankrad klimatpolitik – som både håller oss under 1,5 graders global temperaturhöjning och får brett stöd hos befolkningen? Medvetenheten om klimatförändringarna hos allmänheten är nu stor. Det råder närmast konsensus om att ”något” måste göras. Frågan är vad och vilka som kommer att påverkas mest. För att kunna presentera en ambitiös klimatpolitik med bred förankring måste politikerna analysera hur reformerna påverkar ojämlikheten mellan stad och land, mellan fattig och rik, mellan kvinnor och män.

De gula västarna i Frankrike visar vad som kan hända om en regering försöker tvinga fram bränsleskatter som missgynnar redan utsatta samhällsgrupper. Det har blivit våldsamma protester och president Macrons förtroende har dalat i opinionsmätningarna, till fördel för Marine Le Pens högerextrema Rassemblement National. Men gula västarna är inte en klimatfientlig rörelse. De kombinerar sitt krav på sänkt bensinskatt med krav på höjd skatt på fartygs- och flygbränsle och satsningar på att tilläggsisolera hus för minskad energiåtgång.

Utvecklingen i Frankrike kan jämföras med Kanada, där regeringen nu har infört en koldioxidavgift där pengarna går tillbaka till provinserna, som delar ut dem direkt till alla invånare. Det är en klimatskatt som både stimulerar energiomställning och utjämnar inkomstklyftor. I Kanada tycks folkliga protester mot den nya skatten ha uteblivit.

Tyvärr förs den offentliga klimatdebatten i Sverige utifrån ett storstadsperspektiv, som saknar en konsekvensanalys för hur förslagen drabbar glesbygdsbor. Mycket fokus ligger på att höja bensinskatten för att tvinga folk att välja miljövänligare alternativ. Förståelsen för att stora delar av Sverige knappt har någon kollektivtrafik tycks helt frånvarande. Liksom insikten om att just där det saknas kollektivtrafik saknas ofta även inkomster till att köpa sig en elbil, och för den delen laddstolpar för att tanka.
Globalt står stadsbor, enligt Världsbanken, för 80 procent av klimatpåverkan trots att de bara utgör hälften av jordens befolkning. Så är det även i Sverige. Det som får storstadsbornas utsläpp att skena, trots att de kan bo i lägenhet och åka kollektivt, är deras höga konsumtion av bland annat influgna varor och utflugna semesterresor. Sådana utsläpp är transnationella och därför svåra att beskatta.

Glesbygdsbons konsumtion för att värma stora hus och ta sig till jobb/skola är lättare att beskatta. Men då bör man betänka att glesbygdsbor redan i snitt har landets lägsta inkomster och högsta kommunalskatt. Medelinkomsten i de 20 kommunerna med högst skatt är 288 200 kronor, vilket kan jämföras med 377 700 kronor i de 20 kommunerna med lägst skatt. För en lärare med en inkomst på 30 000 kronor i månaden kan skillnaden i skatt vara så stor som 15 768 kronor på ett år beroende på om hen bor i Dorotea eller Vellinge. Trots detta får Doroteabon mindre samhällsservice tillbaka för skattepengarna.
Höga utsläppsskatter, kanske förbud, kommer att behövas. Men de kommer bara accepteras om de kombineras med andra åtgärder som gynnar de mest utsatta. Exempelvis genom att skatterna från naturresurser tillfaller de platser som naturresurserna tas ifrån och att klimatskatter finansierar utjämning av inkomstklyftor. En radikal klimatpolitik är nödvändig och skulle kunna få bred förankring om den jämlikhets- och landsbygdssäkras.

Ylva Lundkvist Fridh