Kvinnan bär liksom mannen samhällets och statens bördor, arbetar och betalar skatter. Det är enkel rättvisa, att hon erkännes som medborgare, när hon faktiskt är det.

Det sa samhällsdebattören och författaren Frida Stéenhoff i ett föredrag i Stockholm 1905. Hon var en av de ledande personerna i kampen för den kvinnliga rösträtten i början av 1900-talet. Frida Stéenhoff myntade även begreppet feminism i Sverige i sitt föredrag Feminismens moral år 1903.

Kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige var lång och fylld av motstånd och utmaningar. I slutet av 1800-talet började röster höjas för att allt fler medborgare, däribland kvinnor, skulle få utökade rättigheter. Många av de viktiga händelserna i kampen skedde i Stockholm.

År 1884 lades den första motionen om kvinnlig rösträtt i riksdagen, men med 53 röster mot 44 röstades den ner.

Några år senare, 1902, bildades i Stockholm Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR. Det var den första organisationen som arbetade för att kvinnor skulle få rätt att rösta. Liknande föreningar bildades runtom i landet, och de gick samman till en enda organisation i Stockholm 1903. FKPR bytte därmed namn till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR.

Föreningen bestod av olika grupper av kvinnor som samlades på platser runt om i landet för att prata om hur och varför man skulle organisera sig, och vilka personer som fick delta. LKPR växte och blev en enorm organisation och rörelse, med som mest 300 lokalföreningar och runt 17 000 medlemmar – endast kvinnor. Medlemmarna var främst medelklasskvinnor, ofta välutbildade och med liberala värderingar. Men där fanns även kvinnor från arbetarklassen, högerkvinnor och socialdemokratiska kvinnor. LKPR uppmuntrade kvinnor att engagera sig:

”Varje kvinna, som inser det rättvisa och det för kvinnorna själfa, för hemmen, och för fosterlandet gagneliga i att kvinnorna erhålla lagstadgadt inflytande i samhällsutvecklingen, bör känna som sin plikt att ansluta sig till rörelsen genom att ingå i en förening för kvinnans politiska rösträtt.”

Stockholmspionjärer

I styrelsen för Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt satt flera av pionjärerna i kampen för kvinnlig rösträtt, däribland Anna Whitlock, som var ordförande för LKPR i fem år. Den populära SVT-dramatiseringen Fröken Frimans liv från 2013 bygger på Anna Whitlocks liv.

”Demokratin och kvinnorörelsen äro två blommor, sprungna ur samma rot.”

Så lyder ett citat av Whitlock, som menade att det var en stor orättvisa och även negativt för samhället att kvinnor inte hade rösträtt. Hon ansåg att kvinnorna skulle kunna bidra på ett viktigt sätt i det politiska rummet, eftersom de var duktiga på andra saker än männen.

Liknande tankar hade Ann Margret Holmgren, som var vice ordförande i Stockholmsföreningen de första två åren. Om kvinnan fick rösträtt skulle hon, till skillnad från männen ”värna om de svagas och de smås rätt i samhället”, skrev hon i ett brev till riksdagsmannen Carl Lindhagen.

Han var en av få män som kämpade för kvinnans rösträtt, tillsammans med sin syster Anna Lindhagen, som också var en central person för rörelsen. Hon var ledamot i Stockholms stadsfullmäktige för Socialdemokraterna 1911–1923. Anna Lindhagen var född i en överklassfamilj men hade vänsteråsikter, och var en länk mellan det delvis borgerliga LKPR och de socialdemokratiska kvinnoförbunden.

Kampens tre hörnstenar

I rörelsen för kvinnlig rösträtt fanns tre hörnstenar. Den första var kampen för politisk rösträtt för kvinnor, det vill säga rätten att rösta i det nationella valet. Den andra delen handlade om att kvinnor skulle bli valbara till olika beslutsfattande organ. Den tredje hörnstenen innebar ett krav på att fler kvinnor skulle ta plats i beslutsfattande positioner som redan var öppna för kvinnor, så som politiska partier.

– Kravet att kvinnorna skola vänta blott för att få tillfälle att gå igenom agitationens eklut, detta kraf håller inte inför en människovänlig och praktisk kritik. Man skall inte tråka ut folk i onödan, inte ens kvinnor, sa Frida Stéenhoff i sitt föredrag i Stockholm 1905.

Viktigast i kampen var att organisera sig. I Stockholm och de lokala föreningarna över hela landet uppvaktade kvinnorna politiker på lokal nivå, folkbildade sig själva och andra, höll i kurser och lärde sig om socialpolitiska frågor och fattigvårdslagstiftning. Namninsamlingar, offentliga möten, debattartiklar, broschyrer och LKPR:s egen tidskrift Dagny var andra viktiga delar i kampen. 1913 ordnade LKPR en namninsamling för den kvinnliga rösträtten som samlade hela 350 000 namnunderskrifter.

Motståndet

Trots det stora engagemanget i både Stockholm och övriga landet, var arbetet för kvinnlig rösträtt ingen lättvunnen seger. Bland motståndarna fanns såväl män och kvinnor. Motståndet var dels principiellt, det vill säga många ansåg att kvinnor inte skulle blanda sig i politiken. Dessutom fanns det en uppfattning om att tiden och kvinnan inte var mogen för rösträtt, och att man borde hitta lösningar på andra frågor först. Det fanns även ett tyst motstånd, och många hade uppfattningen att LKPR och de kvinnor som kämpade för rösträtt gick för långt och inte betedde sig så som kvinnor borde. Det dolda motståndet gick bland annat ut på att använda olika förhalningsargument. Bland de politiska partierna var det främst Allmänna valmansförbundet, nuvarande Moderaterna, som var motståndare till kvinnlig rösträtt.

Nidbilder och karikatyrer av rösträttskvinnorna var vanliga. De porträtterades som fula, skäggiga och manshatande. De var ”inga riktiga kvinnor” utan snarare monster, och blev både nedvärderade och ifrågasatta.

Allt motstånd ledde till att genomförandet av kvinnlig rösträtt fördröjdes.

Men rösträttskvinnorna hade sin egen taktik för att möta motståndet. Ett av de främsta vapnen var humor. Den radikala rösträttsaktivisten Frigga Carlberg skrev 1913 en monolog med namnet Några skäl varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt: monolog av en motståndare, där hon drev med de olika argumenten mot kvinnlig rösträtt. Ett utdrag ur monologen lyder som följer:

Politisk rösträtt åt kvinnor är revolt mot naturen. Betrakta dessa damer som sitta här i salen! Giv akt på deras fysiska svaghet, deras andliga oförmåga, deras tankars ostadighet och allmänna bristfällighet! Icke skulle de kunna gå till en valurna för att nedlägga en politisk valsedel däri. Naturen säger nej. Mannens lagar bjuda nej. Guds röst ropar nej – och så gör även jag. En kommunal röstsedel är ju något helt annat. Den är inte emot naturen.

Monologen läste hon upp på olika möten för att väcka kamplusten hos deltagarna. Sammanhållningen mellan rösträttskämparna blev extra viktig på grund av motståndet och stärktes även i och med detta.

I juni 1911 anordnade LKPR en stor internationell kongress för kvinnors rösträtt i Stockholm. Under en vecka kom kvinnor från ett 20-tal länder för att delta. Den bestod av möten, fester och tal av kända förespråkare för kvinnlig rösträtt. Prästen Anna Shaw från USA höll en predikan i Gustav Vasa kyrka i Vasastaden i Stockholm, och blev därmed den första kvinnliga prästen att predika i en svensk kyrka. På ett öppet möte på Skansen höll författaren och pedagogen Ellen Key ett av huvudtalen. Kongressens invigningstal hölls av Selma Lagerlöf på Kungliga Operan. En annan känd deltagare var Carrie Chapman från USA, ordförande i International Women Suffrage Alliance (IWSA, nuvarande International alliance of women, IAW).

Bland deltagarna fanns även svenska politiker så som Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting. Kongressen blev en succé och fick stor uppmärksamhet i media. Journalisterna och rösträttskämparna Else Kleen och Elin Wägner rapporterade från kongressen för Stockholms Dagblad respektive Dagens Nyheter. LKPR:s egen tidskrift Dagny skrev om kongressen, och veckotidningen Idun gav ut ett extranummer som enbart fokuserade på kongressen. Det var en historisk vecka i den kvinnliga rösträttsrörelsens historia.

Ja till rösträtt

Sverige led av stor hungersnöd 1917, och högern förlorade i andrakammarvalet samma år. I stället bildades en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som var för kvinnlig rösträtt.

Den 17 december 1918 röstade riksdagen igenom ett förslag för att införa lika och allmän rösträtt för alla, även kvinnor, i kommunalvalet. Den 24 maj 1919 klubbades den kvinnliga rösträtten i nationella val till slut igenom. Det innebar lika och allmän rösträtt för kvinnor i valet till riksdagens andra kammare. I september 1921 gick kvinnor för första gången i Sveriges historia till valurnorna för att rösta i riksdagsvalet. Den långa kampen för rösträtt för kvinnor hade äntligen nått sitt mål.