Jag saknar verkligen Chilli, som serverade snyggt presenterade rätter med extra piff. Tyvärr finns Chilli inte heller kvar i Borås, för den som just funderat på tågtider. Jag rekommenderar istället att man stannar kvar i stan och spanar in vad Himalaya har att erbjuda. Himalayas systerkrog vid Kronhusbodarna har jag passerat många gånger, men inte lockats av att besöka. Den ser lite intetsägande ut dessvärre. Men krogen på Olivedalsgatan har jag var varit lite mer sugen på. Och i kväll är det dags.

Söker man sorl och uppsluppen kvällsstämning har man definitivt hamnat fel. Det är knäpptyst i lokalen, med undantag för två damer som samtalar lågmält. Det är en avskalad lokal, med vita väggar och enkla möbler, och det känns inte mindre naket av att det inte spelas någon musik.

Jag och mitt sällskap tar plats och genast får vi ett fat med papadums på bordet, tillsammans med en ickevegansk dipsås, men det är ju inte värre än att vi vänligt skickar ut den igen. Vi beställer dryck och kikar i menyn. Beslutsångesten är stor. Gröna bönor med skogssvamp låter gott. Eller marinerad aubergine. Jag bestämmer mig för Quanti Himalaya: gryta på fem sorters bönor tillagad med exotiska kryddor och husets chutney. Sällskapet väljer Saag Himali: senapsblad, spenat, rödlök och potatisragu serverad med chutney.

Före varmrätterna vill vi dock ha pakoras – friterade grönsaker med kikärtsmjölspanering. Det visar sig vara några av de bästa pakororna vi ätit. Paneringen är krispig och smakrik och det går att urskilja grönsakerna, till skillnad från de mosiga varianter vi ätit på andra ställen. Dessutom får vi en jättefin röd, krämig dipsås till och allt serveras på en bädd av fräscha grönsaker.

Strax får vi in våra varmrätter. Först kommer tallrikarna in med riset redan upplagt. Och inte nog med det: Tallriken rymmer också grillade grönsaker, mer av den krämiga dipsåsen och dessutom en skål med linssoppa. Det är en hel måltid i sig, innan vi ens fått våra grytor.

För det otränade ögat kan nepalesisk mat kännas snarlik det indiska köket, men givetvis har Nepal sin unika matkultur. Läser man på lite grann ska det finnas kryddor som timur, som är en blandning av rött chilipulver, svartpeppar, salt och lokala örter, och jimbu som är ett slags lökväxt. Det är dock lite överkurs för oss att försöka identifiera kryddor vi aldrig ätit tidigare.

Min böngryta är just lite bönig. Jag saknar kontraster. Såsen är tjock och bönorna väldigt mjuka, så hela rätten blir jämntjock. Jag saknar något som sticker ut, som gör rätten lite mer lajbans. Sällskapets rätt är lite roligare.

Den är kanske lite vattnig, enligt min mening, men smakerna märker ut sig. Det är tydligt syrligt, sött och salt på samma gång. Det finns saker att upptäcka i varje tugga.

Och linssoppan då? Jodå, den får sällskapet äta upp. För egen del tycker jag den är lite anspråkslös. Ingenting i den kickar igång smaklökarna. Och med tanke på hur mycket mat vi blivit serverade, finns det helt enkelt ingen plats kvar i magen. Vi lämnar Himalaya med en trevlig känsla i kroppen. Maten hade sina för- och nackdelar, men den trevliga personalen och den goda servicen får en extra liten guldstjärna.