Det senaste decenniet har gruvpolitiken kommit att framstå som 2000-talets stora lokala miljöfråga. En mängd ihållande och intensiva gruvkonflikter har utlösts under trycket från en världsmarknad med rekordhöga mineralpriser. Mer djupt liggande orsaker måste emellertid sökas i den omvandling av svensk gruvpolitik som inleddes vid 1990-talets början.

Privatisering

Då inleddes en juridisk reformering av svensk gruvpolitik, vars syfte var att riva ner barriärer för utländskt och privat kapital. Sverige stod på tröskeln till EG och de ekonomiska tongångarna gjorde gällande att hinder för investeringsmöjligheter närmast per definition var av ondo. År 1992 trädde den nya minerallagen i kraft, varmed statens kronoandel avskaffades och exploatörens rättigheter i förhållande till markägaren stärktes Den grundläggande idén bakom avregleringen, ibland uttalad och ibland outtalad, var att det inte spelade någon roll varifrån det kapital kom som investerades i svenska mineraltillgångar. Det avgörande var att fyndigheterna kartlades och exploaterades, inte vem som gjorde det. Efterhand stod det emellertid klart att svenska staten själv inte ansågs ha en aktiv roll att spela i den tänkta gruvexpansionen. LKAB förblev visserligen i statlig ägo, men alla regeringar under 2000-talet har varit noga med att framhålla att det ska styras på samma premisser som ett privat bolag, utan statlig inblandning. Statens roll har mer och mer kommit att framstå som understödjarens, vars funktion är att passivt stödja marknaden för privata aktörer.

Avregleringen framstod som något motsägelsefull. Den motiverades med mineralutvinningens stora samhällsekonomiska betydelse, men samtidigt argumenterade dess företrädare alltså för att statens inblandning på området borde avvecklas, bland annat genom att prospekteringsverksamheten privatiserades. Motsägelsefullt var också att Sveriges goda geologiska förutsättningar och världsledande teknik åberopades som skäl att värna gruvindustrin, samtidigt som denna antogs vara så pressad av utländsk konkurrens att långtgående avreglering var nödvändig.

Kursomläggningen utgick från föresatsen att en expanderande gruvindustri, oavsett hur den finansierades, skulle gynna hela landet och att det därmed låg i allas intresse att verka för och välkomna denna utveckling. Så gott som alla riksdagspartier förenades i denna idé, eftersom den innehöll något för alla: partier vänsterut kunde glädjas åt främjandet av en klassisk industrigren, medan högerpartierna firade som en ideologisk seger att avregleringen vann insteg på ytterligare ett viktigt område.

Sedermera tillkom nya skäl för riksdagspartierna att ta ställning för en expansiv gruvpolitik, bland annat EU-kommissionens uppmaning till varje land att planera för europeisk självförsörjning av kritiska mineraler. Den svenska Mineralstrategin från 2013, som kan ses som en sammanfattning av politikens omvandling sedan början av 1990-talet, var ett direkt svar på denna uppmaning.

Gruvpolitikens omdaning utgick från att gruvindustrins expansion var något som alla kunde ställa sig bakom. Om den tanken i dag framstår som naiv, ska man komma ihåg att den utgick från ett historiskt minne av gruvpolitik som väsentligen skiljer sig från dagens. De gruvpolitiska strider som beslutsfattare vid 1990-talets början hade att se tillbaka på var huvudsakligen relaterade till arbetsrätten och det fanns inget brett förankrat miljömedvetande på samma sätt som i dag. Regionala klyftor och ekonomiska ojämlikheter mellan stad och land har sedan dess radikalt förändrat utvecklingsbetingelserna för små, perifera kommuner. Samtidigt har den samiska rennäringen blivit alltmer trängd av konkurrerande markanvändning. Därtill har sociala medier skapat helt nya förutsättningar för kontroverser att spridas och protestgrupper att samverka.

Nytt konfliktlandskap

Så länge som världsmarknadspriserna höll sig på låga nivåer var det svårt att se några tydliga följder av den nya gruvpolitiken. När priserna steg och med dem intresset för prospektering i den svenska berggrunden, kunde man emellertid snart urskilja konturerna av ett helt nytt konfliktlandskap.

Det stod då klart att gruvpolitikens bärande tanke om en finansiellt avreglerad och exploateringsvänlig politik inte alls var något som ute i landet uppfattades som gynnsam för alla. Det var nämligen en tanke som utgick från en abstrakt samhällsekonomisk kalkyl och bortsåg från lokala, geografiska realiteter, där kalkylen inbegrep åtminstone delvis andra värden och renderade helt andra slutsatser.

Hopp och motstånd

På den lokala platsen framstod det inte alls som självklart att en relativt kortsiktig exploatering av mineraler motiverade det stora ingrepp i naturen som det var förknippat med. I bland annat Rönnbäck söder om Tärnaby, i Ojnareskogen på Gotland, på Österlen i Skåne, i Norra Kärr vid Vättern och i Kallak utanför Jokkmokk har protestgrupper gjort ihärdigt och stundtals framgångsrikt motstånd mot privata – ofta utländska – gruvbolags etableringsplaner.

Motståndet har fokuserat på den lokala platsens miljövärden, och hävdat att exploateringslogiken bygger på en rad förfelade eller förlegade uppfattningar om gruvetableringars välgörande effekter. Även om en gruva förvisso skapar jobb så finns det inget som säger att dessa arbeten kommer att hamna på den lokala platsen, eller att de kommer bli så många som utlovas av till exploateringen välvilligt inställda konsulter.

Hur ska detta fåtalet jobb värderas gentemot en orörd natur, som därtill kan generera ekonomiska värden genom turism- och besöksnäringen? Hur kan det historisk-kulturella värdet av rennäringen vägas mot det ekonomiska värdet av en gruva? Hur kan platsens ekologiska integritet garanteras av ett gruvbolag vars verksamhet präglas av kvartalsrapportens kortsiktighet? Detta är frågor som rests av den brokiga samling grupper som utgjort det alltmer högröstade gruvmotståndet.

I mångt och mycket är det den ansiktslösa och geografiskt obundna kapitalismens värden som ställts mot den konkreta och unika platsens. De senare har emellertid ofta kunnat upphöjas till generella värden såsom biodiversitet och urfolksrättigheter, vilket gett motståndet en extra tyngd och legitimitet. I konflikten om Ojnareskogen såg sig dåvarande regering förpliktigad att gå en kraftfull opinion av myndigheter, miljöorganisationer, lägre domstolsinstanser och lokala protestgrupper till mötes genom att utsträcka naturskyddet till att gälla även platsen för det planerade kalkbrottet, i vad som kallats den största miljökonflikten i Sverige på 2000-talet. I domen gällande en gruva i Norra Kärr stärkte Högsta förvaltningsdomstolen kraven på miljöbedömningen av gruvor vid ansökan om bearbetningskoncession. Indirekt accepterade man därmed den argumentation som miljöorganisationer, länsstyrelser, Naturvårdsverket och gruvmotståndare drivit i flera år.

Men gruvpolitiken har inte endast föranlett motstånd, utan också förhoppningar. I flera av landets ekonomiskt sårbara kommuner har gamla drömmar om den ekonomiska utveckling som gruvor kan ge vaknat till liv. Konflikterna har således inte stått endast mellan motståndare och bolag, utan även mellan lokala grupper. I Kallak har konflikten blivit så förgiftad att lokalbor är oroliga att såren i det lokala medvetandet aldrig kommer att läkas. På andra platser har det inte handlat om motstånd överhuvudtaget, utan om de påfrestningar som gruvexpansionen innebär för den ekonomiskt utsatta kommunen.

I Pajala, till exempel, välkomnades gruvan, men den snabba återindustrialiseringen övergick i depression när det privata bolaget Northland Resources gick i konkurs 2014. I Kiruna har statliga LKAB:s fortsatta gruvverksamhet framtvingat en flytt av stadens centrum. I båda fallen gäller det kommuner som varit djupt välvilligt inställda till gruvverksamheten, men som sett sig tvungna att ömsom vädja, ömsom kräva större insatser från en stat som framstått som en passiv betraktare.

Viljelös politik

Trots olikheterna utgör konflikterna tillsammans vittnesmål om att gruvfrågans avpolitisering på riksdagsnivå föranlett en politisering av densamma på andra nivåer, när lokala grupper, lokalpolitiker, miljöorganisationer och myndigheter sett sig tvungna att hantera och ofta motarbeta konsekvenserna av den långt drivna avregleringens politik. Även gruvindustrin delar faktiskt ett grundläggande krav med motståndarna, nämligen att staten måste ha en genomtänkt plan för svensk gruvnärings långsiktiga framtid. Att svara upp mot detta krav kommer bli svårt för ett politiskt etablissemang som skolats i den viljelösa styrningens politik.