Vad ska vi göra med IS-terroristerna? Ingen verkar tycka att frågan är lika genuint svår som jag gör. Vissa vill lämna dem i syriska fångläger att ruttna, andra talar om att rättsstaten måste få ha sin gång. Från båda håll viner anklagelser om att den andra sidan är ondsint, korkad, kriminellt naiv.
Själv vet jag inte vad jag tycker.

Barnen borde vara enkelt. Om mödrarna är svenska medborgare är barnen det också. I Sverige anser vi oss ha rätt att omhänderta barn från olämpliga föräldrar och något mer olämpligt än att vara IS-anhängare är svårt att föreställa sig. Dessa barn bör omhändertas och tas hem, till fosterfamiljer eller till exempel morföräldrar.

Islamistforskaren Magnus Ranstorp har invänt att barnen alltid kommer vara säkerhetsrisker och riskera att gå i föräldrarnas fotspår. Och givetvis kommer barnen behöva intensiv terapi och hjälp med avprogrammering, men det är svenska barn och om vi inte hjälper dem ger vi upp om både medborgarskapet och välfärdsstaten.

De vuxna IS-terroristerna är svårare. Vi har ingen skyldighet att hjälpa hem dem, men om de kommer hit måste de med svenskt medborgarskap släppas in. Målet måste vara att åtala alla, och döma så många som möjligt. Tyvärr kommer det sannolikt vara långt ifrån alla. Kvinnorna har till exempel kanske inte ens begått brott, även om de har stöttat bottenlösa vidrigheter. Bevisläget kommer också vara oerhört komplicerat. Före 2016 var det heller inte olagligt i sig att resa med syfte att begå terrorbrott, så de som åkte innan dess är ännu svårare att döma.

Kommer vi då ha hundratals personer i Sverige som nyss glatt hejade på halshuggningar av otrogna, våldtog sexslavar, främjade folkmord men som fria går runt på gatorna? Det är svårsmält. Rättsstaten uppkom för att det är bättre med organiserad än privat rättsskipning, men då måste brott också bestraffas. Alldeles särskilt de allra mest bestialiska brotten. När så inte sker minskar tillliten till rättsstaten, och ytterst tilliten till andra människor. Få saker främjar misstro lika mycket som att inte veta om grannen kanske är obestraffad folkmördare. Allra mest om vi betänker att vi också tagit emot många flyktingar som flytt IS. Om någonsin extraordinära omständigheter rådde så är det nu.

Det bästa vore en internationell domstol, men det blockeras av bland annat Ryssland. Att lämna dessa mördare åt Syrien, Irak och Kurdistan att hantera bäst de kan är inte heller särskilt ansvarsfullt. Just dessa terrorister är svensk export, och svenskt ansvar.

Vi står inför en avvägning mellan rättsstatens form och rättsstatens syfte. Samtidigt är det en del i syftet att formen ligger fast också när den prövas. Vad riskerar vi om vi håller fast vid formen och tappar syftet? Vad riskerar vi om vi värnar syftet men kompromissar med formen? Ett första steg att nå någonstans är att sluta låtsas som om något i allt detta kan vara tvärsäkert.