Vad är en skog egentligen? Den svenska industrins gängse definition av begreppet är ”mark där skogsproduktionen överstiger 1 skogskubikmeter per hektar och år” (fotnot 1). Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO är skog ett ”sammanhängande område där träden är mer än 5 meter höga och där krontaket täcker minst 10 procent av marken” (fotnot 2). Bilden är tydlig i båda dessa exempel: skog är detsamma som träd. Industrins glupande hunger efter timmer, massa, fibrer har fått lov att definiera själva begreppet skog.

Ett gammalt vattenfyllt dagbrott är inte per automatik detsamma som en ”sjö”. En sandlåda är inte en ”liten öken”. Och bara för att vi glömt trädgårdsslangen rinnande i några timmar förvandlas inte vår för tillfället tvättsvampsmjuka gräsmatteplätt till ”ett kärr”. Alla vet att en sjö är ett sorts sammanhang. Vatten i en fördjupning i marken, javisst, men samtidigt så oerhört mycket mer än så: vass, näckrosor, fiskar, fåglar, stränder, lera, tillflöden och utflöden, djuren som kommer för att dricka och bada … Ändå verkar vi inte ha så mycket emot den kraftiga överförenkling som säger att en skog bara är detsamma som en yta med träd.

De allra flesta av oss blir som regel upprörda när vi ser ett kalhygge. Med all rätt, hyggen är förfärliga. Samtidigt verkar vi inte bli alls lika upprörda över existensen av exempelvis en 50-årig granplantage, trots att denna är den industrilogiska följden av hygget. Båda två är uttryck för samma förkastliga system av (miss)brukande. Vi köper idén om granplantagen som skog eftersom den trots allt är en yta med träd. Att den biologiska mångfalden är högre i mången balkonglåda – eller faktiskt rent av på ett färskt hygge – än i plantagen, det verkar inte bekomma oss.

Och, undrar jag då, bekommer det oss inte eftersom vi inte känner till skillnaden mellan en skog och en plantage? I många fall tror jag faktiskt att det är precis så det förhåller sig. På en direkt fråga skulle naturligtvis de allra flesta svara att de inte anser en skog vara det samma som enbart en yta med träd, men å andra sidan kan långt ifrån alla se skillnad på just en sådan yta och en riktig skog – något som i sin tur till stor del beror på att plantageskogsbruket i Sverige varit så framgångsrikt att sådana trädåkrar är de enda ”skogar” som många människor har erfarenhet av.

Som i så många andra fall där den folkliga definitionen av någonting brister i exakthet och börjar bli luddigt i kanten kliver Marknaden in, tar över, och äger så småningom begreppet. Det är en farlig situation. Om ordet skog upphör att inbegripa tjäder, älg, rådjur, buskar, svamp, lav, mossa, björn, lo, flyn, mott och allt annat liv, hur ska vi då kunna värna den? Om ordet skog blir liktydigt med endast två–tre trädslag så har det gått från att vara ett ord för en viss typ av ekologi, till att simpelt utgöra namnet på en vara.

Fotnot 1: Skogs-Sverige.
Fotnot 2: FAO, Forest and climate change working Paper 4. Min övers.