Armageddon, domedag, apokalyps, ragnarök … kärt barn har många namn. I dessa tider med eskalerande klimatförändringar, ekonomiska klyftor som bara växer och galna presidenter i världens supermakter är det ett tema som känns mer aktuellt än någonsin.

Å andra sidan tänkte man förmodligen så i början av 1940-talet också, eller varför inte 1956 då Sovjetunionen hade genomfört sina första vätebombssprängningar och hotet om ett kärnvapenkrig vilade över världen.

1956 råkar också vara året då Harry Martinsons numera klassiska diktepos Aniara: En revy om människan i tid och rum publicerades för första gången. I boken har jorden blivit obeboelig på grund av kärnvapenstrålning och människorna har flytt i rymdskepp för att bosätta sig på Mars.

Ett av rymdskeppen är Aniara som dock på sin väg till Mars hamnar ur kurs och fortsätter på en evig färd genom rymden.

Verket har sedan det skrevs blivit såväl teater, balett och opera som seriealbum och death metal-musik. Och nu har även filmen Aniara, i regi av Hugo Lilja och Pella Kågerman, premiär.

Rymdskeppet Aniara i den här versionen påminner om en gigantisk Finlandsfärja – komplett med bowlingbana, dansgolv och små trånga hytter.

Efter filmen kommer jag att tänka på Mikael Wiehes klassiska låt Titanic (andraklasspassagerarnas sista sång). Precis som i låten finns det, i alla fall i början av filmen, ett ganska stort lugn hos passagerarna ombord på Aniara, en förtröstan om att kaptenen och hans besättning säkert kommer att lösa allt så småningom.

Ytterligare en parallell är att Wiehes låt också har tolkats som en kommentar till den svenska kärnkraften.

Men där upphör likheterna, filmen Aniara är ingen proggig lågbudgetversion – nej det är stort, snyggt och påkostat. En film som hade varit omöjlig att göra utan modern teknik (kanske är det också därför det har dröjt så länge innan Aniara filmatiserades).

Det jag kan sakna i den här versionen är det poetiska och mystiska som genomsyrar boken, filmen är betydligt enklare och rakare.

Någon som, i likhet med Harry Martinson, ägnade sig åt civilisationskritik var Henry David Thoreau – mest känd för sin bok om Walden från vilken dokumentärfilmen Walden som visas på festivalen har lånat sin titel.

Filmen har dock såvitt jag kan se få likheter med boken, förutom vördnaden inför naturen och en viss kritik av människans hantering av densamma.

Den består av tretton väldigt långa scener, i varje scen panorerar filmkameran väldigt långsamt från vänster till höger i en 360-gradig cirkel.

Filmen skildrar ett träds resa från Österrike till Amazonas regnskog. I en scen visas bara lastbilar, i en annan bara träskmark, vid några tillfällen skymtar några människor förbi. Ingen säger något, ingen musik, bara ljud från naturen.

Ja, det är precis så mördande tråkigt som det låter. Som en kommentar till vår jäktade samtid är det visserligen djärvt och jag kan sympatisera med ambitionen att vagga in åskådaren i ett meditativt och avslappnat tillstånd – men för mig funkar det bara inte.

Vill jag ta del av naturen på det här sättet går jag hellre ut i skogen och sätter mig på en sten, tänker jag efteråt.

Lite på samma tema, men betydligt intressant och mer välgjord är en annan dokumentärfilm – Becoming animal som handlar om människans relation till naturen, eller kanske snarare om vår frånvaro av relation. Filmen utgår från teorier av filosofen och ekologen David Abram som menar att vi måste återskapa vår relation till djur och natur, erkänna att vi är en del av den och träna oss i att se på oss själva ur djurens perspektiv.

Abram pekar på hur modern teknologi och i synnerhet skriftspråket har fjärmat oss från naturen. Till skillnad från talet, där vi ofta försöker imitera naturens läten, så är vårt alfabet någonting helt och hållet abstrakt som inte har sin motsvarighet i naturen.

Det är en tankeväckande och oerhört vacker film – regissörerna Emma Davie och Peter Mettler har tillsammans skapat något som skulle kunna kallas för ett mellanting mellan naturfilm och filosofisk tankeövning.

De två sistnämnda filmerna är knappast några klassiska undergångsfilmer, med de visar hur vi långsamt och metodiskt fjärmat oss från och exploaterat naturen och kanske är de därigenom ännu mer skrämmande.

Mycket talar ju för att jorden inte kommer att gå under med en stor smäll utan med stegrande klimatförändringar som till slut kanske kommer ta kål på både oss själva och allt liv runtomkring oss.

Ytterligare en film där miljön och klimatförändringarna står i centrum är den isländska spelfilmen Woman at war där en enkel och vanlig körledare bestämmer sig för att bli ekoterrorist och med hjälp av pilbåge går till attack mot Islands kraftledningar.

Trots det allvarliga ämnet är det en förvånansvärt rolig och absurdistisk film som ger både hopp och glädje. Det är också en film som visar på vikten av att trotsa lagen och använda civil olydnad när maktens män uppenbarligen är ointresserade av att rädda planeten.

Med sitt rättframma budskap och avväpnande humor tror jag att det här är en film som har potentialen att väcka uppskattning även hos de som normalt inte intresserar sig för klimatfrågor.

En film som inte finns med under apokalypstemat i programmet, men som jag ändå tycker skildrar en form av apokalyps är den danska filmen Sons of Denmark.

Här rör det sig om en spelfilm, men både temat och filmens gestaltning känns skrämmande nära verkligheten. Det börjar med ett terrordåd i centrala Köpenhamn – ur askan av explosionen bildas både en våldsbejakande rörelse som kallar sig för Danmarks söner och som utför regelrätta attacker mot invandrare, men också ett parlamentariskt parti som tar invandrarhatet och högerpopulismen ytterligare ett steg längre än vad tidigare partier vågat.

Centralt i deras politik är att alla invandrare ska utvisas ur Danmark. Några av dem som är måltavlor för det nya partiets politik bestämmer sig för att mörda partiledaren Martin Nordahl och det är framför allt två av dessa personer vi får följa i filmen.

På ett kusligt sätt visar regissören Ulaa Salim hur hat hela tiden föder mer hat och hur framgången för högerpopulistiska partier också ger medvind för fascistiska gaturörelser.

Efter visningen berättar Salim att han började skriva manuset för sex år sedan och att många då ansåg att händelserna i filmen var osannolika och verklighetsfrämmande. När han sedan började med inspelningen för ett och ett halvt år sedan ansåg de flesta tvärtom att handlingen låg alldeles för nära verkligheten.

Det säger något om hur snabbt utvecklingen har gått och hur akut, modig och viktig den här filmen är.