Samlevnaden med människorna ledde till att artens skalle och näbb förändrades och att den blev bättre på att livnära sig på föda rik på stärkelse. Anpassningarna gjorde det möjligt för sparvarna att äta frön från odlade grödor. Resultatet blev att sparvarna följde efter människorna under jordbrukets expansion.

Högst sannolikt var det någonstans i Mellanöstern, som är en del av artens ursprungsområde, som de första stegen togs mot ett liv i människans skugga, eftersom det var där som de första jordbrukskulturerna uppstod för 11 000 år sedan.

För 6 000 år sedan, att döma av dna-analyser, började sparvarna sprida sig över världen, först till Europa och Nordafrika och sedan till andra områden. I dag finns gråsparven (Passer domesticus) på samtliga kontinenter, utom Antarktis. Till vissa världsdelar har den avsiktligt införts, andra har den möjligen erövrat på egen hand som fripassagerare på fartyg.

En ödmjuk art
Den finns på så avlägsna, karga platser som Falklandsöarna och Shetlandsöarna, och i folkmyllrande miljonstäder som Sydney, New York och Buenos Aires. Den är omnämnd i Bibeln, i tidig kinesisk poesi och i det brittiska nationaleposet Canterbury Tales från 1300-talet.

Den gör sällan särskilt mycket väsen av sig, den är i ordets rätta bemärkelse en sant ödmjuk art. Men dess framgångar har inte setts med blida ögon. I Nordamerika och Australien betraktas gråsparven som en invasiv art, som negativt påverkar de inhemska fåglarna.

I studien, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, har forskarna jämfört dna från gråsparvar med dna från några av dess närmaste släktingar, bland annat en av dess egna underarter, Passer domesticus bactrianus, från Centralasien.

Genetiska förändringar
Det intressanta med bactrianus är att den, trots att den helt klart är en gråsparv, inte lever i människans närhet. Den är skygg och har en betydligt vekare näbb än andra gråsparvar.

Dna-jämförelserna avslöjar att bactrianus och våra egna gråsparvar har varit åtskilda sedan 11 000 år tillbaka, med andra ord sedan jordbrukets uppkomst i Mellanöstern. Bactrianus har inte förändrats påtagligt sedan separationen, vilket däremot gråsparvarna som började följa människorna har gjort. Enligt studien har de senare förändrats påtagligt genom det naturliga urvalets försorg – förändringar som hjälpte fåglarna att leva tillsammans med människorna.

Den största förändringen har skett i en region med två gener, kallade COL11A och AMY2A. Den förstnämnda styr skallens och näbbens form, och den andra hur kroppen hanterar stärkelse.

Frökrossarnäbb
Till skillnad från bactrianus har de vanliga gråsparvarna en robust skalle och en grov näbb som är ett perfekt redskap för att krossa stora sädesfrön – precis sådana frön som blev vanliga när människorna började förädla vete och korn. Uppenbarligen gynnades sparvar som kunde hantera de nya fröna.

Resultatet blev en delvis förändrad sparv med en bättre frökrossarnäbb.
Den andra förändringen i AMY2A har i stället hjälpt sparvarna att smälta alla frön. Genen styr produktionen av amylas, ett enzym som bryter ner kolhydrater. Förändringen gjorde det möjligt för sparvarna att hantera den nya dieten med stora mängder kolhydrater.

På så vis blev gråsparven en art som hör ihop med den moderna mänskliga civilisationen. Den är nu så fast sammanlänkad med människan att den i princip saknas i den ursprungliga naturen. Skulle vi försvinna skulle den vara en av ett fåtal arter som skulle riskera att dö ut – men så länge vi finns kvar kommer sannolikt framgångssagan som startade för 6 000 år sedan att fortsätta.