Sällan har det varit så populärt hos högern att bedriva progressiv politik som nu. Åtminstone i teorin. Man vill värna flyktingar, hjälpa tiggare och motverka klimatförändringar. En liten parentes bara, man vill göra det någon annanstans. Tiggare hjälps bäst i Rumänien, flyktingar hjälper vi i flyktinglägren och klimatutsläppen ska minskas i tredje världen, inte här. Huvudargumentet är kostnadseffektivitet. Egentligen borde vi inte göra några miljöåtgärder alls i Sverige, utan bara betala andra länder för att minska sina utsläpp, eftersom det ger bättre utdelning per krona, argumenterade tankesmedjan Timbro i en rapport inför valet.

Skattepengar ska användas effektivt. Om vi hjälper miljö och flyktingar mer för mindre pengar utomlands, vad är problemet? Alla de tre exemplen har sina egna svagheter. På miljösidan visar studier att åtgärder utomlands ofta bara har sju procent av den effektivitet som utlovats, och många flyktingar kan och bör inte stanna kvar i flyktingläger på grund av en hotbild. Men tanken om perfekt effektivitet bygger dessutom på ett ideologiskt feltänk från högerns sida, nämligen att vi människor är helt rationella och känslokalla individer.

Ekonomer pratar ibland om Homo economicus. En hypotetisk perfekt kund på en marknad, vars enda önskan är att fatta det mest lönsamma beslutet. För Homo economicus är det självklart att hjälpa flyktingar på plats, och klimatkompensera i utlandet. Ju effektivare desto bättre. Om Homo economicus går förbi en tiggare på stan skulle han aldrig slås av tanken att skänka en slant, han vet att det är mer rationellt att skänka summan till en hjälporganisation.

Men människors vilja till solidaritet med andra drivs inte framåt främst av rationella beräkningar, utan av känslor och relationen till våra medmänniskor. Vi hjälper tiggare för att vi känner medlidande och medmänsklighet. Vi tar emot flyktingar för att vi känner gemenskap, och vi vill rädda miljön för att vi känner ett ansvar inför våra barn och barnbarn.

Ett samhälle som vill bekämpa orättvisor behöver därför uppmuntra de positiva känslor inom oss som får oss att agera solidariskt. Att förbjuda tiggeri med argumentet att det är mer effektivt att hjälpa tiggarna i Rumänien blir i det ljuset absurt. Ett tiggeriförbud legitimerar tvärtom skepsis och fientlighet mot tiggare genom att kriminalisera dem. Att undergräva människors vilja att hjälpa tiggare i Sverige genom ett tiggeriförbud, undergräver också stödet för att hjälpa tiggare i Rumänien. Effekten blir densamma på klimat och flyktingpolitiken, om alla insatser ska göras utomlands. Människors engagemang försvagas när vi inte längre själva kan vara en del av lösningarna.

Människor är komplexa varelser som inte kan separeras från vårt sociala sammanhang. Om vi vill ha engagerade samhällsmedborgare måste vår politik också uppmuntra detta. Vi är inga robotar, och politik bör inte utformas som om vi vore det. Politik som bortser ifrån känslor riskerar att bli just känslokall.