Våren kommer och naturen får nya, klara färger, men varifrån kommer färgernas namn? Vad är det egentligen de beskriver? En gång försökte jag förklara färgen röd för en färgblind person. Rött ser ut som smultron doftar, sa jag. Eller som värmen från en flammande majbrasa känns. Tänk de två tillsammans, så har du känslan av rött!
Men jag var inte nöjd. Det var ju bara liknelser – de söta smultronens röda färg och det röda i eldsflammorna satte färg på mina upplevelser, men hur skulle jag förklara själva färgen?
I själva verket är färgernas namn just liknelser – lika gamla som behovet av att tala om färger. För tusentals år sedan namngav de inte abstrakta nyanser i någon färgskala, utan de sa till exempel att vallmon hade samma färg som blod eller att jorden hade järnmalmsfärg. Sådana betydelser har rötterna till ordet röd på urgamla indoeuropeiska språk som litauiska och sanskrit.
De första färgerna som får namn i ett språk är alltid de som i någon mening egentligen inte är färger – svart och vitt. Skillnaden mellan ljus och mörker är ju alltid viktig, i alla tider och sammanhang. Sedan brukar rött komma in och därefter blått och gult. Grönt är en senare fråga, kanske för att det var så självklart. På en del språk har man samma ord för blått och grönt, medan andra språk skiljer mellan fler färger och till exempel har fler ord för olika blåa nyanser.
Vårt ord för blå har ursprungligen betytt svart eller blåsvart. Harald Blåtand fick inte sitt namn för att han gillade blåbär utan för att hans tänder hade dött i munnen och svartnat. En blåman på 1700-talet var inte en konservativ politiker utan en svart man. Och den underliga idén att adeln är blåblodig lär komma sig av att de tidigaste spanska adelssläkterna härstammade från goter och andra, som hade ljus hy. Därför syntes deras blodådror tydligare utanpå huden än på andra – mörka, lite blåaktiga.
Ännu på 1800-talet talade man om de blå nätterna och det blå mörkret – eller det blåa mörkret, som man började säga först då. Men ordet svart fanns också, redan på järnåldern, innan de germanska språken delade upp sig i gotiska, fornhögtyska, fornfrankiska, fornsaxiska, urnordiska och några till. Ursprungligen användes det om mörkt vatten, dis och dimma, jord och smuts.
Ur jorden kommer det första som signalerar att våren är här – det gröna som växer och gror, och färgens namn är inte mer komplicerat än så. Det har samma rötter som gro, grodd och gröda. De första späda knopparna och bladen är lite gulgröna, och ordet gul kommer från ett gammalt indoeuropeiskt gheluo-. På latin har det blivit helvus, honungsgul, på litauiska želvas, grönaktig, på fornslaviska zelenõ som betyder gul eller grön och på fornengelska gheolu som har blivit yellow på modern engelska.
Ordet brun är släkt med björn och brinna. Om det var björnen som hade samma färg som bränd jord eller tvärtom är svårt att sätta fingret på i dag, men ordet har i alla fall varit med mycket länge. Andra blandfärger har däremot fått vänta på sina namn: brandgul och orange, violett och lila, turkos, beige och rosa.
Precis som de äldre färgnamnen är de nya liknelser, men de är lättare att känna igen – gult som en brand eller en apelsin, violett som violer eller lila som syrener, som heter lilac på franska, som vi har fått ordet ifrån. De nyare färgnamnen förändras snabbt. För ett par generationer sedan var det till exempel vanligare att tala om brandgult och gredelint, men i dag säger de flesta orange och lila. För att inte tala om färgnamn som cerise, cappuccino och petroleum.
Så nu ska det sista av den vita snön smälta undan och vattna den svarta jorden, så att allt det gröna kommer fram, och sedan blåsippor, gullvivor, rödklöver och alla de andra. Om du ska förklara färgerna för någon som inte ser får du nog använda liknelser och associationer. Efter alla dessa tusentals år är det fortfarande så vi beskriver färgerna.
