Betraktaren blir under filmens första minut inbjuden att kliva rakt in i protagonistens kläder. I förarsätet på en bil på regniga gator i Paris. Parkerad utanför ett lyxhotell för att tjänstgöra som gangster för smutsiga småslantar. Vindrutetorkarna smetar rytmiskt ut vattnet, de stora dropparna bildar ett suddigt mönster över glaset, som får gatan och stadens lyktor att smälta samman till en oskarp massa framför förarens ögon. Det sätter an tonen för hur dunkel livets väg kan te sig. Den sällsynt modiga filmskaparen Mia Engberg sneglar inte åt hur andra gjort förut, hon har sin egen riktning, sitt eget personliga filmspråk och sin alldeles unika dramaturgi.

Med stor konstnärlig integritet skildrar hon ett filmiskt skeende med texten och miljöljuden i förgrunden, ofta till svartruta. De rörliga bilderna är häpnadsväckande sekundära, med tanke på mediet. Stora nattliga fågelperspektiv över staden, närbilder på interiör och exteriör i en lägenhet, som att vi befinner oss alldeles utanför rummet där dialogen pågår. Bilderna bildar en stillsam fond, ofta utan ansikten, utan scenerier eller annan egentlig funktion än att ge oss perspektivet av den stora staden, den lilla människan, ödet och tiden som obönhörligt fortgår. Och det faktum att vi tvingas skapa egna inre bilder av karaktärerna gör att filmupplevelsen blir helt unik och öppnar upp alla sinnen.

Träffsäkert manus

Mia Engberg har skrivit ett lysande manus. Här sägs inte ett ord för mycket. Texten är komprimerad och precis, samtidigt målande rik och träffsäker, och den ger röst åt flera olika berättarperspektiv på samma gång. För det mesta är det en dialog i ett telefonsamtal som för handlingen framåt, utan att vi en enda gång ser de två som samtalar, eller den miljö de befinner sig i.

Den något trasiga huvudkaraktären, som under filmens lopp ska komma fram till hur filmen ska sluta, glider mellan de två svåra uppgifterna att å ena sidan vara en fungerande förälder och å andra sidan hålla sig undan rättvisan när han utför sina tvivelaktiga och rentav vidriga uppdrag.

Mörker och tystnad

Lucky one är en viktig film på många sätt. Det allvarliga ämnet trafficking skildras från ett nytt håll i denna andra film i Mia Engbergs trilogi, som började med guldbaggevinnaren Belleville baby 2013 och som kommer att avslutas med en tredje film, med arbetsnamnet Black bird.

– Filmerna har ett tema som jag kallar för ”visuell tystnad”, och jag försöker hitta ett bildspråk som närmar sig mörkret och tystnaden, säger Mia Engberg. Jag tänker mig biografen som en plats för meditation och vila. Dagens film handlar så mycket om konsumtion och är en jätteindustri som omsätter miljarder dollar. Åskådaren ses som en konsument som ska matas med färdiga stereotyper och bildflöden. Jag har istället velat ge åskådaren möjligheten att bli kreatör. Att sitta och lyssna på den här filmen och skapa sina egna bilder. Att få ett friare förhållande till konsten.

I filmer, serier och spel har folk vant sig vid att se extremt mycket våld, och har kanske blivit avtrubbade. Är det i dag nödvändigt att hitta nya sätt att nå fram med be- rättelserna som handlar om grymhet och onda gärningar?

– Ja, hela mänskligheten står inför nya utmaningar, inte bara vi som gör och ser på film. Att se tillvaron på nya sätt och inse att hela vår civilisation har varit instängd i en story som fört oss långt in i fel riktning. Vi behöver intressera oss för andra varelsers perspektiv och se det faktum att vi alla sitter ihop – vi är också träden, stenarna och fåglarna. Och på så sätt ta oss ur det mänskliga perspektivet.

Vi människor har ett förhållandevis kort liv, vi är dödliga. Du accentuerar naturens perspektiv i filmen, att den kommer finnas här, långt efter det vår civilisation dött ut.

– Vi är inte skapelsens krona, vi är inte universums mitt. Vi måste börja se det här på nya sätt. Historiskt har filmen indoktrinerat oss, vi har sett så många hjältehistorier som är inriktade på tävling och individualism genom människans och mannens synvinkel, det behöver vi bryta oss loss ifrån.

Varför får vi aldrig se huvudpersonen?

– Kvinnor har alltid varit objektifierade på olika sätt, som horan och madonnan, som snyggt ungt sexobjekt. Även gangster-mannen är objektifierad. Ondska, våld och utsatthet har blivit underhållning. Men egentligen är det inte så roligt att vara gangster och ta order av olika bossar. Så jag ville att betraktarna skulle få möjligheten att känna att de också är han. Att vara både barnet, sexarbetaren och mannen – att vi inte bara tittar på, utan också är dem. Vi gör alla fel beslut ibland, vi är alla både offer och förövare.

Trafficking är ett svårt ämne att närma sig. Hur har du tänkt kring det?

– Jag ville inte ge en stereotyp bild av sexarbetaren i filmen. Så jag gjorde mycket research bland sexarbetare i Paris. Det finns många olika sorters prostitution och jag ville inte hamna i en kliché. Samtidigt ville jag berätta om hennes utsatthet. Det är ett känsligt ämne och jag försökte att inte bara skriva henne som offer, utan också som modig och handlingskraftig.

Hur är ditt förhållande till bilden?

– Jag har ett komplicerat förhållande till bild. När jag gjorde min första film för 25 år sedan var jag övertygad om att jag skulle förändra världen med mina filmer. På den tiden var film något exklusivt, man såg dem på bio och filmerna hade en stor påverkan på mig. Men i dag översköljs vi av rörliga bilder. Jag blir rädd på tunnelbanan när alla sitter och stirrar ner i sina telefoner och känner bara: ”Stäng av! Titta ut genom fönstret! Titta på varandra!” Jag är inte säker på att världen behöver fler filmer. Vi behöver stänga av våra skärmar och gå ut i skogen. Därför är jag kluven till att skapa fler bilder. Filmbranschen är en ful bransch med mycket pengar inblandat. Det är svårt att försöka göra något konstnärligt.

Berätta mer om trilogin.

– Hela trilogin kommer att spänna över ett helt liv. Den första handlar om mig och min ungdom i Paris, i den andra är vi medelålders, och den tredje filmen handlar om åldrande – så det blir en livstrilogi. Sedan har jag tänkt sluta göra film. Det låter kanske dramatiskt, men det finns så mycket annat jag vill hinna med. Jag vill odla min egen mat. Vill inte sitta framför en skärm så många timmar av min dag, jag vill ut i friska luften.