När man söker vård ska man kunna berätta vad som helst utan att vara orolig för vem som får veta. Då om någonsin ska man kunna vara sårbar och ens sårbarhet ska stanna i händerna på den man lämnar den till. Ovillkorligen.

Men när vi ringer till Vårdguiden spelas alla samtal in. Som skydd för känsliga personuppgifter finns det lagar och regler, men från 2013 till i måndags har ändå samtal från Stockholms, Södermanlands och Värmlands landsting legat oskyddade på internet. När webbtidningen Computer Sweden hittade dem och slog larm fanns där 2,7 miljoner inspelade telefonsamtal. 170 000 timmar samtal om influensa, knölar i bröst, bekymmersamma alkoholvanor och allt annat som folk har ringt om. I många fall även personnummer och telefonnummer.

Inera AB, som har hand om Vårdguiden, ägs av Sveriges kommuner och landsting, och på deras hemsida kan man läsa att alla landsting utom tre använder deras eget journal- och telefonisystem. De tre andra är de som har haft samtalen liggande oskyddade på nätet.

Deras underleverantör Medicall finns i Thailand. I ett uttalande på sin hemsida beklagar de det inträffade, och försäkrar att inte så många har lyssnat på samtalen och att inga patientuppgifter lagras på servrar utanför Sverige.

Systemet som Medicall använder är molnbaserat och kommer från det svenska företaget Voice integrate Nordic AB. Deras vd Tommy Ekström säger till Computer Sweden att det är katastrofalt och att de inte hade någon aning. ”Det är inte så enkelt i dag att man bara har en server med allting på, det är ett enda jox med en massa involverade, massa olika delar utanför vårt eget företag”, säger han. Sen frågar han om det inte var någon inloggning till sidan. Nej, det var det inte. Det tycker Tommy Ekström är bedrövligt.

Ja, om man lägger viktiga, känsliga och sekretessbelagda samhällsfunktioner på en molntjänst där allt är ett enda jox med en massa involverade, då blir det bedrövligt.

Datainspektionen utreder vad som har hänt, men i stora drag är det uppenbart. Man har velat effektivisera och lagt ut Vårdguiden på lägstbjudande, som i sin tur köper tjänster så billigt som möjligt för att kunna vara lägstbjudande. Vi har bara den personliga integritet som den sista länken i den kedjan vill kosta på oss.

Det är möjligt att vårdsökande vars information har läckt ut kan få skadestånd. När jag söker på skadestånd beviljade för brott mot tystnadsplikt i vården hittar jag ett fall från förra året där en patient fick 5 000 kronor för att en sjuksköterska hade berättat om hens hälsa för en obehörig person. Om vi ska ha 5 000 kronor var, alla vi som bor i något av de tre drabbade landstingen och har ringt Vårdguiden någon gång sedan 2013, blir det några miljarder. Men det kommer inte att återställa tilliten.

I själva verket vore det bättre att inte spela in sådana här samtal överhuvudtaget. Inspelningarna motiveras som kvalitetssäkring, men i ett övervakningssamhälle, där personlig integritet är underordnat ”kvalitetssäkringsarbete”, kommer sånt här att hända igen och igen.

Jag tänker på vad som hade hänt om det hade varit något annat som hade legat på internet, möjligt för alla att höra, se och ladda ner. Något av ekonomiskt värde, till exempel filmer. För en månad sedan dömdes fyra personer i Högsta domstolen att betala 400 000 i ersättning och 250 000 i skadestånd till Svensk filmindustri för att de hade gjort en film om Maria Wern tillgänglig gratis på en fildelningssajt. Ändå hade Högsta domstolen sänkt beloppet från fyra miljoner.

Vår rätt att lita på vården borde vara värd mer än SF:s rätt att ta betalt för varje kopia av en film. Ovärderlig, faktiskt.