Vad är det för skum tomte man kan köpa i affären? Varför serverar restaurangen kul potatis? Vem vill lägga värdesaker i kassa skåp? Och varför sär skriver folk egentligen – har de gått i en grund skola?

Det finns många teorier om vad felaktig särskrivning beror på, och kanske fångar alla upp en del av sanningen. Den som har blivit inbjuden till Föräldrar Möte några gånger kan börja misstänka skolan. Men var det i så fall likadant när läraren gick i skolan?

Stavningskontroll i datorer och telefoner kan förklara en del. Eftersom ordförrådet är oändligt, vi kan ju sätta ihop vilka ord vi vill, finns inte alla tänkbara ord i stavningskontrollen. Därför protesterar den inte så sällan när man skriver ett sammansatt ord, och nöjer sig bara med en felaktig särskrivning.

Många skyller särskrivningen på inflytande från engelskan, där man särskriver det mesta. Ja, engelska kan säkert påverka, men särskrivning är inte alls något nytt i svenskan.

Ett par berömda särskrivare är Anna-Maria Lenngren (1754–1817) och Carl Michael Bellman (1740–1795). En något mindre känd är Carl August Ehrensvärd (1745–1800), arkitekt, konstnär, greve, militär och författare. Ett av hans verk är Frontespice på en Moralisk och Politisk Hand Bok, där man kan läsa om penninge styrka, sinnes lättjan och Bränvins lystnaden.

Agneta Horn (1629–1672) särskrev en hel del i sina memoarer – även ord som egentligen inte är sammansatta.

Hon föddes i en adlig familj, blev tidigt föräldralös och växte upp hos släktingar som tycks ha behandlat henne illa. Kammarherren Erik Sparre ville gifta sig med henne, men hon skriver: ”… hwem thet war, som sände mig then elaka Erick Spare på halsen, kan iag intet weta, ty han vile vtan al faners tak, at iag skule lofwa, at han skule få thet som inte föl mig lägeliget, ty jag wile inga lunda hafwa honom.”

Eller, med lite modernare språk: ”… vem det var som sände mig den elaka Erik Sparre på halsen kan jag inte veta, ty han ville nödvändigt att jag skulle lova att han skulle få det som inte passade mig, ty jag ville inga lunda ha honom.”

Agneta Horns memoarer är förresten väl värda att läsa, både för språkets skull och för historiens, sedd genom hennes ögon. (Spoiler: hon råkade ut för mycket elände, men slapp ”then elaka Erick Spare”.)

Men åter till särskrivningarna. Språkvetaren Nils Linder skrev 1886 att ”särskrifningen drifvits till en beklaglig ytterlighet, så att vanliga och tydliga sammansättningar sönderdelats. Ännu i senare hälften af 1800-talet får man se sådana orimligheter som ’biljett kontor’, ’filt hatt’, ’grof smed’, ’i akt tagelse’, ’knapp handel’, ’lama sjalar’, ’rak salong’, ’Stats kontoret’, ’universitets stad’ o. d.” 130 år senare retar vi oss fortfarande på ungefär samma saker som Nils Linder. År 2000 startade föreningen Skrivihop.nu, vars hemsida blev känd och älskad. De informerade om reglerna för sär- och ihopskrivning, propagerade med klistermärken och manade till bojkott av produkter med särskrivna namn, som köttfärs sås och bland saft.

Efter tre år lade de ner, men hemsidan finns kvar. Där berättar de: ”Vi trodde att man kunde kämpa mot särskrivningar. Bara.

Det kunde man inte. Man var också tvungen att kämpa mot drygpåsar som hellre använder språket som stövel att sparka neråt med, än som medel att kommunicera och uttrycka sig. Vi ville sparka uppåt. Mot särskrivningar. Bara.”

De skriver också att – visst, särskrivningar är ett otyg, men det finns trots allt viktigare saker i världen.

En som tar särskrivningar på största allvar är musikjournalisten och författaren Fredrik Strage, som skrev i DN för ett par år sedan: ”Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.”

Det tror jag är en överdrift. Ja, särskrivningar är störande. Ja, ibland kan man missförstå. Men fräta sönder språket? Nja, har det överlevt hittills håller det nog för en eller annan skum tomte.