I förra veckan deklarerade Per Bolund att han kandiderar till språkrör för Miljöpartiet, och hyllade samtidigt partiets deltagande i mitten. Någon vecka tidigare hade partiets tre mest gröna politiker deklarerat att de lämnar partiet som en följd av den liberala regeringsuppgörelsen och för att kunna bygga upp ny rörelse för solidaritet och hållbarhet.

Allting tyder nu på att det inte är frågan om ifall det blir ett nytt parti utan när. Inte ett Miljöpartiet 2.0 utan ett bredare parti för solidaritet, hållbarhet och decentralisering. Förebilden är breda rörelser och partier som Podemos i Spanien, och målsättningen är att få med såväl besvikna vänstersossar som personer från hyresgäströrelsen och landsbygdsföreträdare.

I takt med att Miljöpartiet lämnat det gröna fältet, gått mot mitten i svensk partipolitik och likt resten av mitten rört sig åt höger så finns utan tvekan utrymme för ett nytt parti till vänster som inte är statskramande. Det solidariska frihetliga hörnet är i dag helt tomt i svensk partipolitik. Frågan är om det parti som nu är på gång kan ta den platsen. Ambitionen att bygga en bred rörelse är behjärtansvärd men om en bara tittar på den befintliga vänstern är risken uppenbar att det blir Vänsterpartiet 2.0 istället för Miljöpartiet 2.0. Visserligen utan V:s historiska börda, men med få sakpolitiska skillnader.

Ska det solidariskt frihetliga hörnets tomrum fyllas så krävs det att de frihetliga frågorna får samma utrymme som de fördelningspolitiska. Där har Schlyter, Mutt och Lillemets en styrka i sitt engagemang för basinkomst. En grundsten i ett frihetligt grönt och solidariskt samhälle. De har också visat ett genuint intresse för demokratiska företagsformer bortom statliga och stora kapitalistiska bolag. Kan de utveckla och ge dessa delar en central del i det nya partiets politik har de kommit långt.

Men det räcker inte, partiet behöver också tydligt skilja sig från den auktoritära vänstern när det gäller såväl deras kramande av nationalstaten som statens eviga ta-hand-om och veta-bäst-politik. Istället för militärt rustande av en stark nationalstat som med höga murar behöver ett frihetligt parti driva avrustning och öppna gränser.

Ett frihetligt parti måste ha en genuin tro på att människor är aktiva och kreativa varelser som både vill och kan ta ansvar. Det måste därför vara upp till alla älskande, inte till staten, vem och hur många de vill gifta sig med. Det måste vara upp till varje individ vilka droger de väljer att bruka, även när de sitter på en uteservering. Det måste vara upp till varje elev och dess föräldrar vilken skola eleven ska gå i. Det måste vara upp till varje person hur den väljer att hälsa. Det måste vara upp till varje elev, inte rektorn, om den vill bära keps. Det måste vara upp till varje individ om den vill ingå i olika sysselsättningsåtgärder, ta ett anvisat lönearbete eller låta bli. Det måste vara upp till varje tonåring om hen vill gå i skolan, göra värnplikt eller något annat. Det måste vara upp till varje person, och inte en statlig kalender, vilka religiösa eller icke religiösa högtider den vill vara ledig för att fira. Det måste vara upp till varje individ var den bosätter sig. Det måste vara upp till varje nyinflyttad om den vill lära sig svenska. Det måste vara upp till varje individ att, utan statens styrande, välja kultur. Det måste vara upp till varje kvinna att bestämma över sin kropp och om hon till exempel vill bära sin väns barn. Och så vidare.

Här är det inte lika självklart vart ett parti som vill ha med sig en bred vänster tar vägen. Vänstern har generellt en stor förkärlek för paternalism och det finns alltid argument för att den goda staten ska lägga sig i, moralisera och skydda. Det går alltid att peka på hemskheter som händer om den inte gör det. Men den goda politikern och makthavaren kommer aldrig veta vad som är bäst för var och en av oss. Därför bör statens primära roll vara att fördela resurserna genom en basinkomst så att alla får utrymme och därmed frihet att styra sina liv och en lagstiftning som skyddar individen från övergrepp såväl från andra individer som företag och staten.

Klarar det nya partiet att värna en radikal fördelnings- och miljöpolitik och samtidigt skilja ut sig från V och Fi genom att att ge folk frihet och möjlighet att ta ansvar så kommer det att fylla ett stort tomrum i svensk politik. Ett tomrum som, när statskramande nationalister i olika färger har allt större framgång, behöver fyllas mer än någonsin.