Dagarna före jul gjorde Vänsterpartiet sin största positionsförändring i utrikespolitiken på många år. En förflyttning som tycks ha glidit helt under radarn. USA tänker dra tillbaka sina trupper från Syrien så fort som möjligt, meddelade Trump strax före ledigheten. Islamiska staten är besegrade och det finns ingen anledning att vara kvar, ansåg han. Reaktionerna i USA lät inte vänta på sig, försvarsministern James Mattis avgick kort därefter, och kritiken var hård från både demokrater och republikaner. Mer oväntat var kanske att Jonas Sjöstedt anslöt sig till kritikerna.
”USA överger de kurder i norra Syrien som besegrade IS och som Turkiet vill anfalla. Ynkedomen” skrev Jonas Sjöstedt på Twitter. Vänsterpartiet som åtminstone sedan 50-talet kritiserat amerikansk inblandning i nära nog alla utländska krig, från Vietnam och Nicaragua till Irak och Afghanistan är alltså nu för amerikansk interventionism i Mellanöstern.
Det finns så klart särskilda skäl. USA:s tillbakadragande från norra Syrien lämnar kurderna oskyddade. En av de mest progressiva rörelserna i Mellanöstern, som dessutom stått i främsta ledet i striden mot IS, riskerar därmed att krossas mellan turkisk och syrisk militär.
Jag håller med Sjöstedt, det vore bättre om amerikanerna stannade i de kurdkontrollerade delarna för att minska risken för ytterligare en massaker i ett redan alltför blodigt krig. Men det säger något om tidsandan när socialistpartiets partiledare är mer positiv till amerikansk trupp utomlands än den amerikanske presidenten.
Utländska interventioner har med rätta fått mycket kritik genom åren, och det finns fortsatta skäl att granska om de uppnår sina syften. Kriget i Afghanistan är nu inne på sitt sjuttonde år, utan något slut i sikte. Säkerhetsläget förvärras, och mycket tyder på att truppnärvaron har lett till en krigsekonomi som omöjliggör några framsteg. Enligt Douglas Wissing, som skrivit flera böcker om Afghanistan, beräknas 20 procent av det bistånd som når Afghanistan hamna i talibanernas händer. Krigsekonomin gynnar båda sidor i konflikten, och ser till att konflikten hålls levande. Kriget ter sig därmed snarast ändlöst. Samtidigt framstår alternativet, att lämna och låta talibanerna ta tillbaka kontrollen över hela Afghanistan, inte heller särskilt lockande.
I storpolitiken finns ofta bara mer eller mindre dåliga val. Demokratin i världen har minskat tolv år i rad enligt organisationen Freedom house. Samtidigt växer nationalismen och allt fler drabbas av klimatförändringarna, vilket ökar risken för konflikter. I värsta fall rör vi oss mot en tid då krig blir vanligare. Världens länder har lovat att ingripa om ett folkmord sker i ett annat land, men det enda demokratiska land som själva har militär kapacitet att ingripa i ett sånt läge är USA.
En utländsk intervention behöver alltid bedömas från fall till fall, men i en allt osäkrare omvärld kanske vi får se mer av den USA-positiva vänstern. Helt enkelt för att i raden av dåliga val kan amerikansk inblandning ibland framstå som det minst dåliga.
Tv-serien Travellers på Netflix.
Filmen Vice om Dick Cheney.