I måndags presenterades den nya regeringen och det tog inte många minuter för vargarna att kasta sig över nya kultur-, demokrati- och idrottsministern, Amanda Lind. Från höger till vänster har hon nu fått utstå den ena ogrundade attacken efter den andra. På vänstersidan har hon attackerats för att hennes frisyr skulle vara kulturell appropriering, från högersidan har hon attackerats för att ha hyllat sina föregångare och av kulturskribenter har hon sågats för, tja, allt möjligt, men främst för att hon inte är känd inom den kulturella sfären.

Även om kritiken är absurd i sin utformning så sätter den fingret på relevanta underliggande frågor. Vi börjar med kulturell appropriering. Det finns problem med respektlöst utnyttjande av olika kulturers uttrycksformer, men att anse att Amanda Linds hårsvall är en del av det är faktiskt inte rimligt. När det gäller just dreads går det ju att ifrågasätta om det verkligen historiskt är så monokulturellt behäftat, men det finns något ännu viktigare här. Rätten att få vara den man är. Och det är större än att gälla bara dreadlocks. Vare sig människor eller kulturerna de är en del av är statiska. Tvärtom måste vi tillåta kulturer att stötas och blötas, inspirera och nötas. Det är själva kärnan i integration och en grundsten i en välmående människosyn. Sen måste vi också förhålla oss respektfullt till dem vi möter och historien bakom det vi tar till oss, men något annat är det inte tal om här.

Dagarna före ministerutnämningen hyllade Amanda Lind, då Miljöpartiets partisekreterare, partiets tidigare ministrar för deras arbete. Hon hyllade samtliga och ett av namnen som nämndes var Mehmet Kaplan. Det var ingen som tänkte på det, och det är klart att det hade blivit uppståndelse om hon lämnat hans namn utanför i det här sammanhanget. Men omgående efter hennes utnämning till kulturminister twittrade Hanif Bali ut att hon ”redan börjat hylla islamister”. Historien hade kunnat vara, och borde varit, slut där.
Men istället hängde allsköns media och politiker på och krävde avbön, samtidigt som hennes omdöme ifrågasattes.

Även här är det uppenbart att kritiken är alldeles absurd och överdriven. Men det finns också en kärna av något annat: hur långt ska man få gå i smutskastningen av Mehmet Kaplan? Under alla sina år i Miljöpartiet innan skandalerna drev Mehmet ingen islamistisk politik, därför blir det märkligt när de som känner honom ska ta avstånd från honom som om han faktiskt vore islamist. Det han gjort sig skyldig till är möjligen bristande omdöme, viss naivitet och att han är muslim.

Men när Björn Wiman (DN) och Åsa Linderborg (Aftonbladet) angriper Lind så är det åtminstone av andra skäl. Åsa inleder med påståendet att ”Amanda aldrig uttalat sig i kulturpolitiska frågor” och avslutar med ”… men också en provokation mot alla oss som anser att kultur och media kräver kunskap, intellektualitet och nyfikenhet.” Det är uppenbart att Åsa inte kan ha lagt många minuter på sin research. Hade hon gjort det hade hon funnit att Amanda i många år varit ordförande för den nämnd i Härnösand som hanterat just fritids- och kulturfrågorna. Björn instämmer i ordet ”provokation”. Inte för att hon skulle vara politiskt oskolad, inkompetent eller dålig, nej tvärtom. Istället är hon enligt Wiman för kompetent. Men var skon verkligen klämmer finner vi nog i meningen som kommer efter: ”Från kulturlivet däremot är hennes insatser hittills inte imponerande.”

Det vittnar om en missuppfattning om vad det innebär att vara politiker. Kulturministern behöver inte vara fotbollsproffs och operasångerska. Utbildningsministern behöver inte vara lärare eller forskare. Tanken att vi ska lämna politiken till en styrande grupp av experter är förlegad, och farlig. En minister behöver ha förmågan att lyssna, argumentera och väga olika intressen mot varandra. En minister behöver ha en ideologisk drivkraft, en viljeriktning och en förmåga skapa sig en överblick över verksamheten. Jag tror att Amanda Lind har allt det – låt oss åtminstone ge henne chansen att visa det!